frihet och dess begränsningar
Jag har suttit och lyssnat på Sommar i P1, Jana Söderbergs (som kom 3 juli) och så gårdagens med Peter LeMarc. Egentligen skulle jag kuna skriva om dessa två i två separata inlägg, men det blir bara ett. Mest för att jag redan i torsdags lyssnade på Jana Söderbergs sommarprat om frihet. Hennes resa genom livet såhär långt, och hennes tankar kring frihet. Eller reflektioner kanske man skulle kunna säga. Hade väl en del tankar kring det där, vad är frihet för mig... men de fastnade i tankar och funderingar. Så kom gårdagens program där Peter LeMarc pratade om sin uppväxt och hans funderingar kring det här med när man blir vuxen? Svårt det där. Defenitionsfråga och innehåller en massa funderingar.
Och när man sätter ihop de där programmen och hur de faktiskt hänger ihop. Hur det här med vägran att bli vuxen kanske bara är ett sätt att söka efter frihet? Eller det där med uppfostran som Peter LeMarc tog upp och brist på gränssättning ger en otrygg människa? Saker som de båda sa som fick saker inom mig att röra på sig lite oroligt. Hur saker och ting som inte alls ville bli störda började skruva på sig. Saker som ligger bäst där de ligger liksom. För vad är trygghet för mig? Vad är frihet för mig? Frihetsfrågan är ju så stort. Vad är frihet? Enligt vem i så fall? För jag skulle kunna rabbla upp en massa saker som svar på den där frågan, men jag är inte säker på att det skulle vara mitt svar. Tryggheten är enklare, men än tyngre. Jag vet ju vad jag inte hade som barn, men jag kan ju inte säga att jag led av brist på gränssättningar. För det var mycket sånt, men om jag sen lyssnade är ju liksom en annan sak. Jag tänjde på dem till det yttersta och ifrågasatte det mesta av vad morsan sa. Farsan sa inte så mycket om det där. De hade väl olika syn på det där med uppfostran skulle jag tro.
Men de där programmen flyter ihop lite... för mig i allafall. Att det kanske är så att man måste veta var gränserna går för att kunna uppskatta friheten? Eller att man inte vet vad frihet är förrän någon satt gränserna för en? Oavsett om det är husets fyra väggar eller landsgränser? Eller ännu värre, att det finns de som sätter begränsningar till ens tankar? En otrygg människa söker gränser medan den som har dem söker friheten utanför. Är det bara så att det är människans dilemma det där? När blir man nöjd? När man är vuxen? Och när blir man det? Största risken är väl att sätta upp gränser för en själv att man inte vågar vara fri till slut. Att låsa sig in i sitt egna fängelse? Att förminska sig själv och låta andra bestämma över en. Hmmm... frågor som det inte finns några egentliga svar. För svaren är ju så flyktiga, föränderliga. För de egna gränserna flyttas ju hela tiden. Synen på frihet är den lika föränderlig. Det gäller väl att inte glömma ifrågasätta saker och ting.
Idag lyssnar jag på Olle Carlsson. Återkommer... kanske.
Och när man sätter ihop de där programmen och hur de faktiskt hänger ihop. Hur det här med vägran att bli vuxen kanske bara är ett sätt att söka efter frihet? Eller det där med uppfostran som Peter LeMarc tog upp och brist på gränssättning ger en otrygg människa? Saker som de båda sa som fick saker inom mig att röra på sig lite oroligt. Hur saker och ting som inte alls ville bli störda började skruva på sig. Saker som ligger bäst där de ligger liksom. För vad är trygghet för mig? Vad är frihet för mig? Frihetsfrågan är ju så stort. Vad är frihet? Enligt vem i så fall? För jag skulle kunna rabbla upp en massa saker som svar på den där frågan, men jag är inte säker på att det skulle vara mitt svar. Tryggheten är enklare, men än tyngre. Jag vet ju vad jag inte hade som barn, men jag kan ju inte säga att jag led av brist på gränssättningar. För det var mycket sånt, men om jag sen lyssnade är ju liksom en annan sak. Jag tänjde på dem till det yttersta och ifrågasatte det mesta av vad morsan sa. Farsan sa inte så mycket om det där. De hade väl olika syn på det där med uppfostran skulle jag tro.
Men de där programmen flyter ihop lite... för mig i allafall. Att det kanske är så att man måste veta var gränserna går för att kunna uppskatta friheten? Eller att man inte vet vad frihet är förrän någon satt gränserna för en? Oavsett om det är husets fyra väggar eller landsgränser? Eller ännu värre, att det finns de som sätter begränsningar till ens tankar? En otrygg människa söker gränser medan den som har dem söker friheten utanför. Är det bara så att det är människans dilemma det där? När blir man nöjd? När man är vuxen? Och när blir man det? Största risken är väl att sätta upp gränser för en själv att man inte vågar vara fri till slut. Att låsa sig in i sitt egna fängelse? Att förminska sig själv och låta andra bestämma över en. Hmmm... frågor som det inte finns några egentliga svar. För svaren är ju så flyktiga, föränderliga. För de egna gränserna flyttas ju hela tiden. Synen på frihet är den lika föränderlig. Det gäller väl att inte glömma ifrågasätta saker och ting.
Idag lyssnar jag på Olle Carlsson. Återkommer... kanske.
Kommentarer
Trackback