En bok av Coelho
På vägen hem idag så köpte jag en bok att ha på tåget. Jag ville ha annat att göra än att stirra ut genom fönstret och räkna minuter. Jag ville ha annat att göra än se hur livet utanför passerade alldeles för fort. Eller det att jag på så sätt skulle undvika tänka på att jag inte ville åka hem. Jag hade hellre stannat kvar nån dag till....minst. Men man kan ju inte få allt man vill. Var sak har sin plats och tid som bekant. Resan hem är ju inte så lång tänkte jag och tog en tunn bok... 275 sidor. (Ja, för mig är det en "tunn" bok). Tänkte att Pilgrimsresan av Paulo Coelho skulle fördriva min tid tills jag var hemma. Varför inte liksom? Det blev en hel del funderande kring det jag läste. Jag kunde, trots att jag inte gjort en pilgrimsresa, dra paralleller till mitt eget liv. Trots att resan var på två och en halv timme kom jag inte ens havvägs i boken. Så mycket saker som var bara för bra att skynda sig förbi. Ord som etsade sig fast i mitt sinne och bara fick mig att sänka boken en stund. Tänka efter. Känna efter. Och saker som han skrivit i den var övningar för själen. Övningar till att bli närmare universum. Att närma sitt sanna jag. Och jag ska göra dem övningarna. Först ska jag ta mig igenom hela boken... kommer ju ta längre tid än jag trodde. Sen kommer jag att börja om från början. Läsa. Begrunda och lära mig nya saker.
Jag är väl inne i den där förändringsfasen fortfarande. (Annars hade jag väl inte tagit boken i min hand? För så är det ju med hans böcker. De får en att tänka på det man har. Det man önskar man var. Vad man vill vara. Och så vidare). Eller snarare det att den helt plötsligt kommer över mig som ett ångvält. Eller är det bara insikten om att jag ständigt förändras? Att det är som om jag lever efter en rytm som är meningen att jag ska leva efter just nu... Svårt att veta det där. Minns ju hur jag funderade kring hans bok Alkemisten i höstas. Om hur det där med ödet fungerar. Och det att jag tror på den. Att saker och ting sker av en anledning helt enkelt. Jag vet ännu inte vart jag är på väg. Vad ödet har planerat för mig och hur lång resan jag vandrar nu kommer att bli. Jag vet bara var jag varit. Vad jag varit. Och vad jag önskar. Söker kanske skulle vara ett bättre ord, men av erfarenhet så finner man inet det man söker. Snarare så att finner man det man söker så blir det inte så som man vill att det ska vara. Nej. Är det meningen så kommer det till dig när du är redo. Jag har upplevt en hel del. Jag har varit med om en hel del. Men samtidigt med allt som sker nu så vet jag ju att det fanns ju en anledning. Om allt skit som hänt i ens liv inte hade hänt så skulle jag inte förundras över det som är bra idag. Uppskatta det för vad det är och kunna njuta av det så som jag trots allt gör.
Och som jag skrev ovan om det där att trots att jag inte gjort någon pilgrimsresa så är det som om han skriver om saker som en annan varit emd om. Men så är det väl så att man inte behöver göra en yttre anlig resa för att man ska göra en andlig resa inåt? Eller så kanske var det just det jag gjorde i somras i andlig bemärkelse. Inte fysisk bemärkelse för jag gick ju inte ner till Slovenien direkt. Jag kom på mig själv att tänka på den resan när jag satt och läste idag. Hur jag lät handen falla mot knät med orden kvar inom mig. Ögonen såg ut genom fönstret och såg ett vinterkallt Sverige med solnedgång och dimma över de frusna åkrarna, men inom mig såg jag bilder om en soldränkt dal i Slovenien. Vattnets brus nådde mina öron från floderna och känslan fyllde mig. Jag behöver inte tänka på hur den resan var... jag minns den nästan varje dag. För det är ju trots allt så att jag tänker på den resan nästan varje dag. Av orsaker jag inte vet ännu. Kanske var det en form av pilgrimsresa? En lightvariant kanske? Min variant? Jag vet inte. Och jag har insett att en del saker blir enklare när jag kan öppet säga att jag inte vet. Jag vet att det kanske låter konstigt men så är det i min värld. Mycket saker som är konstigt.
En sak vet jag dock... att läsa en bok av Coelho får mig att skriva. Att läsa en bok av Coelho ger mig inspiration till att göra någonting annat. En bok av Coelho öppnar dörren till ens inre. Nu ska jag bara läsa klart denna och sen återkommer jag.
Jag är väl inne i den där förändringsfasen fortfarande. (Annars hade jag väl inte tagit boken i min hand? För så är det ju med hans böcker. De får en att tänka på det man har. Det man önskar man var. Vad man vill vara. Och så vidare). Eller snarare det att den helt plötsligt kommer över mig som ett ångvält. Eller är det bara insikten om att jag ständigt förändras? Att det är som om jag lever efter en rytm som är meningen att jag ska leva efter just nu... Svårt att veta det där. Minns ju hur jag funderade kring hans bok Alkemisten i höstas. Om hur det där med ödet fungerar. Och det att jag tror på den. Att saker och ting sker av en anledning helt enkelt. Jag vet ännu inte vart jag är på väg. Vad ödet har planerat för mig och hur lång resan jag vandrar nu kommer att bli. Jag vet bara var jag varit. Vad jag varit. Och vad jag önskar. Söker kanske skulle vara ett bättre ord, men av erfarenhet så finner man inet det man söker. Snarare så att finner man det man söker så blir det inte så som man vill att det ska vara. Nej. Är det meningen så kommer det till dig när du är redo. Jag har upplevt en hel del. Jag har varit med om en hel del. Men samtidigt med allt som sker nu så vet jag ju att det fanns ju en anledning. Om allt skit som hänt i ens liv inte hade hänt så skulle jag inte förundras över det som är bra idag. Uppskatta det för vad det är och kunna njuta av det så som jag trots allt gör.
Och som jag skrev ovan om det där att trots att jag inte gjort någon pilgrimsresa så är det som om han skriver om saker som en annan varit emd om. Men så är det väl så att man inte behöver göra en yttre anlig resa för att man ska göra en andlig resa inåt? Eller så kanske var det just det jag gjorde i somras i andlig bemärkelse. Inte fysisk bemärkelse för jag gick ju inte ner till Slovenien direkt. Jag kom på mig själv att tänka på den resan när jag satt och läste idag. Hur jag lät handen falla mot knät med orden kvar inom mig. Ögonen såg ut genom fönstret och såg ett vinterkallt Sverige med solnedgång och dimma över de frusna åkrarna, men inom mig såg jag bilder om en soldränkt dal i Slovenien. Vattnets brus nådde mina öron från floderna och känslan fyllde mig. Jag behöver inte tänka på hur den resan var... jag minns den nästan varje dag. För det är ju trots allt så att jag tänker på den resan nästan varje dag. Av orsaker jag inte vet ännu. Kanske var det en form av pilgrimsresa? En lightvariant kanske? Min variant? Jag vet inte. Och jag har insett att en del saker blir enklare när jag kan öppet säga att jag inte vet. Jag vet att det kanske låter konstigt men så är det i min värld. Mycket saker som är konstigt.
En sak vet jag dock... att läsa en bok av Coelho får mig att skriva. Att läsa en bok av Coelho ger mig inspiration till att göra någonting annat. En bok av Coelho öppnar dörren till ens inre. Nu ska jag bara läsa klart denna och sen återkommer jag.
Kommentarer
Trackback