Så dumt!
Jag är så glad över att jag aldrig började knarka. Möjligheterna fanns ju. Kontakterna fanns ju. Gör det säkert nu med om det skulle vara så, men nej, inget för mig helt enkelt. Jag är bara så väldigt glad över att jag faktiskt aldrig fastnade för skiten. Det hade ju vart så enkelt egentligen. Det kunde lika gärna ha varit jag.
Igår började jag läsa Mia Törnbloms Så dumt! och slog igen sista sidan för typ en kvart sen. Jag vet att valet av bok kanske inte är den bästa ifråga om att komma bort i tankarna en stund. Men den är lättläst. Tung i sig. Rak. Och hon förklarar det där med tolv steg så jäkla bra. I lekmannatermer om man kan säga så. Hur det där med andlighet och gud funkar eller inte. Ehh, ja, svårt för en utomstående att förstå tror jag faktiskt. Men hon gör det väldigt bra.
Jag blev lite förvånad över att hon var tolv stegare. Nog för att jag visste efter att ha läst om henne att hon numera är ren, så gjorde jag aldrig den kopplingen. Att jag missat det. Bra gjort av henne.
Under helgen fick jag frågan av en boende om jag någonsin missbrukat. Jag svarade sanningsenligt att det hade jag inte. Den boendes spontana motfråga var rak och utan förbehåll; Vad gör du då här? För det är ju så att det är en del med eget missbruk bakom sig som arbetar själva inom missbruksvården, men jag är inte en av dem. Frågan som kom efter var; Är du medberoende? Svar ja. Jag hymlar inte om det. Det finns ingen anledning, men inget jag berättar bara sådär rakt av. Frågar de så svarar jag helt enkelt. Responsen på mitt svar var ärlig; Jag undrar fan inte om inte det är värre. Vad säger man till det?
Så dumt! är en bok jag rekomenderar er att läsa. Lättläst och hon förklarar enkelt vad det hela går ut på. Hennes historia är tung. Hennes ord kan till en del vara svårsmält, men jag gillar ärligheten. Beundrar hennes styrka. Jag vet ju att det är så det ser ut hos många kvinnliga narkomaner, även en del alkoholister. Jag hör berättelserna. Jag ser blåmärkena. Jag har sett ärren. Min vardag. Inte självupplevt, men jag arbetar bland spillrorna efter liv i misären. Kollegorna har upprättat en lista om vem som står på tur att läsa den efter att jag är klar. Bra tycker jag.
Jag är jäkla glad över att jag aldrig började knarka. För det kunde lika gärna ha varit jag. Och det hade ju bara varit så dumt!
Igår började jag läsa Mia Törnbloms Så dumt! och slog igen sista sidan för typ en kvart sen. Jag vet att valet av bok kanske inte är den bästa ifråga om att komma bort i tankarna en stund. Men den är lättläst. Tung i sig. Rak. Och hon förklarar det där med tolv steg så jäkla bra. I lekmannatermer om man kan säga så. Hur det där med andlighet och gud funkar eller inte. Ehh, ja, svårt för en utomstående att förstå tror jag faktiskt. Men hon gör det väldigt bra.
Jag blev lite förvånad över att hon var tolv stegare. Nog för att jag visste efter att ha läst om henne att hon numera är ren, så gjorde jag aldrig den kopplingen. Att jag missat det. Bra gjort av henne.
Under helgen fick jag frågan av en boende om jag någonsin missbrukat. Jag svarade sanningsenligt att det hade jag inte. Den boendes spontana motfråga var rak och utan förbehåll; Vad gör du då här? För det är ju så att det är en del med eget missbruk bakom sig som arbetar själva inom missbruksvården, men jag är inte en av dem. Frågan som kom efter var; Är du medberoende? Svar ja. Jag hymlar inte om det. Det finns ingen anledning, men inget jag berättar bara sådär rakt av. Frågar de så svarar jag helt enkelt. Responsen på mitt svar var ärlig; Jag undrar fan inte om inte det är värre. Vad säger man till det?
Så dumt! är en bok jag rekomenderar er att läsa. Lättläst och hon förklarar enkelt vad det hela går ut på. Hennes historia är tung. Hennes ord kan till en del vara svårsmält, men jag gillar ärligheten. Beundrar hennes styrka. Jag vet ju att det är så det ser ut hos många kvinnliga narkomaner, även en del alkoholister. Jag hör berättelserna. Jag ser blåmärkena. Jag har sett ärren. Min vardag. Inte självupplevt, men jag arbetar bland spillrorna efter liv i misären. Kollegorna har upprättat en lista om vem som står på tur att läsa den efter att jag är klar. Bra tycker jag.
Jag är jäkla glad över att jag aldrig började knarka. För det kunde lika gärna ha varit jag. Och det hade ju bara varit så dumt!
Kommentarer
Trackback