hRaven

Jag har haft en känsla av att jag ska ha försovit mig nu i tre dagar. Hur det nu kan vara möjligt när det inte ens är i närheten av att vara så. Att gå runt med en känsla av att ha försovit sig när man är ledig utan någonting inplanerat är bara väldigt fel. Att vakna innan väckarklocka och ändå studsa upp för att man tror man försovit sig är väldigt fel. Så vad är det som spökar egentligen? Väldigt enerverande känsla av att det känns som om jag är sen till någonting viktigt.

Jag har suttit hemma och tryckt och haft allmänt tråkigt, samtidigt som jag faktiskt borde ha tagit mig i kragen och vara social. Vet att jag hade planer på att ta mig till andra sidan stan igår, men det blev liksom inte av. Inte ens att jag ringde. Orkar inte vara social heller. Energidepåerna är slut för tillfället. Nog för att jag skulle orkat vara social med fröken i fråga, men tanken på att trängas på en buss med tusen andra på löningsdagen lockade inte direkt. Kände bara hur off jag är gällande folk i allmänhet. Att inte orka beblanda sig med stans invånare är ju tecken på att det är allvarligt fel någonstans. För sånt brukar ju inte störa mig. Men nu gör det det. Som att veta att när jag kliver på bussen om typ en timme så kommer den vara full av folk som är på väg till förfesten eller annat skojsigt så kommer jag att önska dem alla till en mycket varmare plats långt nere i avgrunden. Taggarna utåt idag helt enkelt. Lika bra det.

I veckan fick jag höra av de som jag jobbar med att jag var känslokall igen. Att jag är omänsklig. Jag känslokall? Ursäkta? Visserligen ser man inte på mig att jag känner något när jag står inför en viss situation när det så krävs på jobbet, men känslokall är det sista jag är. Följande känsloyttringar listar jag här;
Oro
Obehag
Irritation
Tålamod
Arg (ja, faktiskt)
Frustration
Besvikelse (undrar varför egentligen, vad hade jag förväntat mig liksom?)
Omtanke (ja, jag bryr mig faktiskt)
Uppgivenhet (orka liksom)
Trötthet
Glädje (ja, faktiskt men ytterst sällan)
Och så det sista; Rädsla (har faktiskt hänt en gång)

Att jag skulle vara känslokall är helt fel. Men, dem där ovan syns ju inte på mig. Lugnet själv liksom. Svår att få ur balans helt enkelt. Som det där med att jag blir arg. Det har ju hänt, men det krävs en hel del för att jag ska bli arg. Inget ni vill se, tro mig. Nu senast när jag fick höra att jag är satan själv så gick jag runt och bara var besviken. En känsla jag inte haft tidigare gällande mitt jobb. Så den var väldigt främmande för mig och som jag hade lite svårt att smälta. För vad hade jag liksom förväntat mig? Suck. Jaja. De får väl tro att jag är hin håle själv, jag är ju inte där för att vara kompis direkt. Att man faktiskt orkar med det här jobbet är faktiskt dem där små guldkornen som kommer då och då. De inträffar sällan, men dem finns där och det är dem som man lever på. Dem man kommer ihåg. Dem där som visar att man faktiskt nått dem på nåt sätt. Att de faktiskt förstår vad det är man gör och vad man är. Tyvärr händer de alltför sällan. Just nu minns jag speciellt det där med när en kille (oavsett ålder så är dem killar) sa för några år sedan; Du är en ängel, dina vingar syns bara inte. Eller som jag fick höra nyligen av en annan; Jag har sett dig som en riktig häxa, men du har faktiskt hjärtat på rätta stället.

För ett tag sedan satt jag på bussen och hörde hur helt okänd människa pratade om en av dem där som jag jobbar med och hon beskrev hur rädd hon var av mötet med just killen i fråga. Jag satt där på bussen och kunde inte låta bli och le och tänka att hur fel hon hade. Att han var harmlös jämfört med många andra som jag möter varje dag på mitt jobb. Efteråt slogs jag av tanken av vad det var jag hade tänkt. Att jag faktiskt jobbar med väldigt farliga människor. Att det inte är några duvungar precis. Att killarna har ju sina luntor hos diverse myndigheter och en del har ingen trevlig läsning. Så det där med att jag inte går runt på jobbet och är rädd, som en del faktiskt gör, är väldigt bra. Det har faktiskt hänt bara en enda gång att jag varit rädd, och ändå har jag ju jobbat med dem värsta i den här stan de senaste fyra åren. Att min människosyn faktiskt gör att jag kan se till individen för vad de är och inte vad de gjort. Samtidigt som jag inte litar blint på situationen i fråga för det kan vända på en sekund. Jag vet det och är fullständigt medveten om det varje arbetspass. Att hela tiden vara redo för det värsta hör ju liksom till.

Nä. Ska sluta tänka på allt det där som kan gå fel på jobbet och hoppas på det bästa inför natten som väntar. Att den här natten och den här helgen faktiskt inte kräver att jag blir hin håle själv. Jag kan ju om det krävs av situationen. Men skulle jag tänka på det hela tiden så skulle jag inte orka med det här. Jag är ju trött redan som det är. Så, sista kaffet väntar på mig och jag ska väl fixa lite saker här hemma innan natten börjar. Sen hoppas jag ju att lägenheten är kvar så som jag lämnar den när jag kommer hem imorgon. Man vet ju aldrig.

PS: Jag ber om ursäkt för stavfelen. Men orka bry sig nu liksom.