jag är inte sån här...
För ett tag sedan sa Pojken till mig att han inte känner igen mig när det kommer till vissa saker. Att han säger saker som att; Du är inte ju sån. Jag vet ju vad han menade med det där och jag vet vad han menar med det där. För det kom lite då och då förr. Nu kommer det allt som oftast. Att jag gör eller inte gör saker utifrån vem jag är. Att jag på något sätt har börjat försvinna. Nu beror det ju på vad det gäller och i vilket tillstånd. Men nu... nu märker jag ju det själv. Att jag inte känner igen mig själv längre. Privat alltså.
Det har ju liksom smygit sig på det där. Jag märker det tydligast här. Bara kolla i arkivet hur det ser ut. Facit finns ju där. Klagar ju mest och mest snack om det där med nätter. Fan. Fan säger jag. Jag är ju inte sån. När slutade jag skriva ner funderingar av vikt? Drömma lite? Hoppas? Bara undrar. Det här suger ju. Vart tog jag vägen liksom? Den där glada sociala jäveln försvann någonstans. Tröttheten påverkar alla plan numera. Och störst skillnad märks i mitt tänk. Eller snarare den jag inte har längre märker jag. Glädjen försvann där någonstans.
I natt la jag också märke till att det börjar påverka mig på jobbet också. Det där att jag kan höra folk prata men jag hör inte vad dem säger längre. Munnen rör på sig men jag fattar inte vad dem säger. Jag liksom hör dem inte. Störande som fan. Samtidigt som de tror att jag inte bryr mig. Det gör jag ju, till en viss del. Jag lyssnar ju när de väl börjar öppna sig, men nu... nu verkar det som om jag inte ens sitter i samma rum. Jag liksom bara försvinner. Det blir liksom helt tomt i skallen. Jag har kommit på mig själv att tvinga mig att lyssna. Pojken har lagt märke till det där ibland när vi umgås. Hur jag liksom försvinner bort. Hamnar i stirr. Inte hör. Och jag inser ju att det inte är bra. Man borde inte behöva anstränga sig för att vara närvarande, eller har jag fel?
Idag, nyss, när jag pratade med Pojken sådär som jag brukar göra så fick jag frågan om vilken tid jag kommer att åka upp. Det har jag liksom inte ens tänkt på. Ja, helt sant. Och det är illa. Jag brukar ju ha framförhållning. Men just nu är jag inne på tänka på att överleva den här helgen. Monsterveckans sista pass och jag kan säga att det vart en helveteshelg... och den är inte slut än. Vill bara sova bort en hel livstid just nu. Göra upp en deal med John Blund om ransoneringen av sanden och sen bara sova.
Nä. Mera kaffe och sen iväg. Men... jag är inte sån här... egentligen. Jag vet det.