saker gör sig påminda nätter som denna...
Det är sådär tyst och dött att det är riktig konststycke att hålla sig vaken. Så jag sitter här. Kollar runt. Läser. Funderar och finner saker jag inte hade glömt bara placerat längre in i minnet. Ett år sedan skrev jag detta på en annan sida, men tycker att den lika gärna kan vara här med. Ett år sedan fick jag höra om ännu en av de gamla bekanta som dött nere i Blekinge. Sånt tänker jag på i natt. Saker som en gång fanns som inte finns längre. Inte ens i en annan version. Bara i en annan verklighet.
*** från 3 oktober 2007:
// ...Inatt sitter jag vaken igen. (...) tankarna vandrar långt bort där en av mina farbröder gav dem vingar i fredags eftermiddag. Nyheten om att en till av mina blekingevänner dött var inte direkt som en överaskande nyhet, men ändå såhär några dagar senare det jag funderar på. Hur de numera är tre som dött på grund av drogerna. Den första av dem (K.E) tog sitt liv redan innan jag flyttade. Han valde att skjuta skallen av sig på grund av demonerna som drogerna gav honom. På grund av det så bestämde jag mig för att flytta. Det blev på nåt sätt väckarklockan till vad som komma skulle. Så jag valde att dra. På grund av honom visste jag att jag antingen kunde flytta och lämna allt bakom mig eller gå under som alla de andra som jag lämnade kvar. Gå under av drogerna som var orsaken till att jag flyttade därifrån.
Kan låta lite krasst och lite hårt sådär, men valet var inte så svårt då. Jag visste ju hur jag hade det. Hur jag var då. Hur det hade blivit. De jag umgicks med och hur de en efter en valde att droga. Vi som hade så kul innan skiten kom in i bilden. Jag har hunnit fundera på dem en hel del under åren. Undrat vart de tagit vägen. Hur de har det idag. Nu nådde nyheten om att ännu en av killarna dött. Den andre (B.P) fick jag höra talas om för fem år sen hur han dött av en överdos. Inte särskilt förvånande, men ändå tråkigt. Han var ju egentligen den som kom in i bilden och förde med sig skiten. Förföriskt och oskyldigt som sedan bara blev värre och värre. Honom saknade jag inte direkt. Så nu den tredje (H.F) som då hade gått på heroin ett tag och sedan hittades i ån. Trist för det var en bra kille, men väldigt trasig redan innan han började med drogerna. En av dem där som man undrat över under åren.
Det är just det där som gör det så tungt nu. Att veta vilka som jag umgicks med då. Vilka som jag valde att lämna bakom mig och jag har inte sett bakom min axel sen dess. Den enda från den tiden jag har kontakt med än idag är en tjej som inte direkt umgicks med dem. Men sen är det ju så att hon bytte stad nästan i samma veva som jag så hon har inte heller direkt nån koll på saker och ting mer än en som valde att dra till Göteborg (K.K). Men vi har ett helt gäng kvar som jag nu funderar kring (J.R, D, K.T, P.M, J.S, J.V, T, P, U.L, B.M). En del av killarna (tjejer umgicks jag inte direkt med förutom hon jag nämde ovan) har jag glömt efternamnen på, och en del minns jag inte ens vad de heter, men just nu känns det lite som om det inte är det viktigaste. Jag vet ju vilken misär jag lämnade.
Han som jag var tillsammans med där nere (E.W) fick jag höra nyheter om redan för fem år sen. Hur han åkte in och ut från behandlingshem. Jag visste ju redan innan jag stack att han skulle börja på allvar om jag stack, så jag såg till att han valde själv att det skulle vara slut. Taktiskt? Javisst men jag ville inte att han skulle använda mig som orsaken till att han drogade. Han gjorde det säkert ändå, men jag vet ju hur verkligheten såg ut. Att jag sen försökte hitta orsak till att göra slut de sista två åren kan ju också nämnas, för som sagt; jag ville inte få skulden för hans drogande. Numera har han barn med en tjej som han inte träffar tydligen, samtidigt som han numera bor i en annan stad efter att han vart på ännu en behandlingsvända. Trist när det blir så, men jag anade det redan då. Jag ville inte vara en del av det.
Mycket funderingar kring hur det var innan drogerna kom in i bilden. Mycket tankar har det vart nu om hur det kunde bli som det blev. Död och åter död. Tråkiga nyheter. Men ändå kan jag inte låta bli att vara glad över att jag valde att flytta. Att jag är glad att jag valde att lämna skiten bakom mig. För jag vet bara att hade jag stannat så hade det inte blivit bättre. Jag vet att risken hade vart ganska stor att jag hade gjort dem sällskap till slut. Ensamhet är ingen trevlig plats att vistas i. Ensamheten är destruktiv sällskap. Den kan få en människa att göra konstiga saker om man låter den komma för nära. Ensamheten är en plats som man kan besöka, men inte stanna i. En plats som man inte vill prata om. En plats man inte vill besöka. Men alltför många gör det. Allför många låter den fylla ens själ. Som den den senaste jag fick höra talas om. Jag vet hur han hade det.
Det enda jag vet inatt att det kunde lika gärna ha varit jag. //...
***
Det här är saker som jag tänker på i natt. Dem där som jag lämnade bakom mig. Vad hände med dem? För jag vet ju hur det var då 1992. Jag minns. Jag minns hur jag var då. Vad jag var då. Sexton år sedan. Och ändå känns det inte så långt borta en natt som denna.
*** från 3 oktober 2007:
// ...Inatt sitter jag vaken igen. (...) tankarna vandrar långt bort där en av mina farbröder gav dem vingar i fredags eftermiddag. Nyheten om att en till av mina blekingevänner dött var inte direkt som en överaskande nyhet, men ändå såhär några dagar senare det jag funderar på. Hur de numera är tre som dött på grund av drogerna. Den första av dem (K.E) tog sitt liv redan innan jag flyttade. Han valde att skjuta skallen av sig på grund av demonerna som drogerna gav honom. På grund av det så bestämde jag mig för att flytta. Det blev på nåt sätt väckarklockan till vad som komma skulle. Så jag valde att dra. På grund av honom visste jag att jag antingen kunde flytta och lämna allt bakom mig eller gå under som alla de andra som jag lämnade kvar. Gå under av drogerna som var orsaken till att jag flyttade därifrån.
Kan låta lite krasst och lite hårt sådär, men valet var inte så svårt då. Jag visste ju hur jag hade det. Hur jag var då. Hur det hade blivit. De jag umgicks med och hur de en efter en valde att droga. Vi som hade så kul innan skiten kom in i bilden. Jag har hunnit fundera på dem en hel del under åren. Undrat vart de tagit vägen. Hur de har det idag. Nu nådde nyheten om att ännu en av killarna dött. Den andre (B.P) fick jag höra talas om för fem år sen hur han dött av en överdos. Inte särskilt förvånande, men ändå tråkigt. Han var ju egentligen den som kom in i bilden och förde med sig skiten. Förföriskt och oskyldigt som sedan bara blev värre och värre. Honom saknade jag inte direkt. Så nu den tredje (H.F) som då hade gått på heroin ett tag och sedan hittades i ån. Trist för det var en bra kille, men väldigt trasig redan innan han började med drogerna. En av dem där som man undrat över under åren.
Det är just det där som gör det så tungt nu. Att veta vilka som jag umgicks med då. Vilka som jag valde att lämna bakom mig och jag har inte sett bakom min axel sen dess. Den enda från den tiden jag har kontakt med än idag är en tjej som inte direkt umgicks med dem. Men sen är det ju så att hon bytte stad nästan i samma veva som jag så hon har inte heller direkt nån koll på saker och ting mer än en som valde att dra till Göteborg (K.K). Men vi har ett helt gäng kvar som jag nu funderar kring (J.R, D, K.T, P.M, J.S, J.V, T, P, U.L, B.M). En del av killarna (tjejer umgicks jag inte direkt med förutom hon jag nämde ovan) har jag glömt efternamnen på, och en del minns jag inte ens vad de heter, men just nu känns det lite som om det inte är det viktigaste. Jag vet ju vilken misär jag lämnade.
Han som jag var tillsammans med där nere (E.W) fick jag höra nyheter om redan för fem år sen. Hur han åkte in och ut från behandlingshem. Jag visste ju redan innan jag stack att han skulle börja på allvar om jag stack, så jag såg till att han valde själv att det skulle vara slut. Taktiskt? Javisst men jag ville inte att han skulle använda mig som orsaken till att han drogade. Han gjorde det säkert ändå, men jag vet ju hur verkligheten såg ut. Att jag sen försökte hitta orsak till att göra slut de sista två åren kan ju också nämnas, för som sagt; jag ville inte få skulden för hans drogande. Numera har han barn med en tjej som han inte träffar tydligen, samtidigt som han numera bor i en annan stad efter att han vart på ännu en behandlingsvända. Trist när det blir så, men jag anade det redan då. Jag ville inte vara en del av det.
Mycket funderingar kring hur det var innan drogerna kom in i bilden. Mycket tankar har det vart nu om hur det kunde bli som det blev. Död och åter död. Tråkiga nyheter. Men ändå kan jag inte låta bli att vara glad över att jag valde att flytta. Att jag är glad att jag valde att lämna skiten bakom mig. För jag vet bara att hade jag stannat så hade det inte blivit bättre. Jag vet att risken hade vart ganska stor att jag hade gjort dem sällskap till slut. Ensamhet är ingen trevlig plats att vistas i. Ensamheten är destruktiv sällskap. Den kan få en människa att göra konstiga saker om man låter den komma för nära. Ensamheten är en plats som man kan besöka, men inte stanna i. En plats som man inte vill prata om. En plats man inte vill besöka. Men alltför många gör det. Allför många låter den fylla ens själ. Som den den senaste jag fick höra talas om. Jag vet hur han hade det.
Det enda jag vet inatt att det kunde lika gärna ha varit jag. //...
***
Det här är saker som jag tänker på i natt. Dem där som jag lämnade bakom mig. Vad hände med dem? För jag vet ju hur det var då 1992. Jag minns. Jag minns hur jag var då. Vad jag var då. Sexton år sedan. Och ändå känns det inte så långt borta en natt som denna.
Kommentarer
Trackback