hRaven

Satt framför TV:n och bläddrade igår, och bestämde mig för att titta på reprisen idag (nyss). Fastnade på en kanal här och där och så under tiden som det var reklam under programmet jag tittade på hamnade jag på nån av de svenska kanalerna. Blev kvar där också och förundrades över livsglädjen som de dödssjuka har. Läste om gänget som skulle vara med i den där serien för nån dag sen och de lever ju fortfarande så... men i allafall. Tänkte på det där redan då. Hur man skulle reagera om man fick reda på att man hade obotlig cancer. Som dem i programmet vägrar låta sig nedslås av beskedet och trotsar medicinvärlden och lever helt enkelt. Att inte låta sjukdomen ta över och bli en del av sjukdomsprocessen. Det är styrka. Jag ska fortsätta att följa människorna i deras kamp. För det är ju sju avsnitt kvar.

Egentligen har jag ju haft den tanken förr. Hur man skulle reagera. Hur man själv skulle hantera det där. Vet ju att jag har en 50/50 procents risk att drabbas av det där. Det genetiska arvet från mödernet finns ju där så. Risken finns ju. Har pratat med vänner om det där, och nu senast med Pojken. Om det skulle bli så, vad skulle han göra. Jag vet att det är att måla fan på väggen, men det är väl bättre att prata om det nu och ha en liten hum om sånt där och hans inställning till det hela, än vänta till tills det är oundvikligt. Eller är det bara jag som är konstig? Att normala människor inte har såna samtal? Eller har dem det? Vad vet jag liksom. Det enda jag har kommit fram till, oavsett relation jag haft, så har jag sagt att jag skulle låta dem gå. För vem är jag att tvinga dem att vara kvar om jag blev sjuk? Inte rättvist för någon. Samtidigt så känner jag mig själv så pass bra att jag inte skulle låta någon se mig så sjuk. Jag skulle väl göra mitt allt för att få det att verka som om det regnar. Har ju inte direkt visat det förr. Oavsett vad det gällt.

Sen håller jag på och läser en bok om det där också. Kluuns bok En sorts kärlek där han skriver om hur hans fru fick bröstcancer och hur han hanterade det hela och hur hon sedan dör av cancern. Han beskriver processen. Tankarna. Känslorna. Har inte kommit så långt än, men hans bok ger mig stöd i min tanke om att låta min respektive (som det heter så fint) gå. Nog för att jag vet att ensam inte är stark så vet jag ju med mig att jag skulle säkert gärna vilja tro det.

Nä. Nog om dem här deppiga funderingarna. Istället ska jag tänka på den livsglädje som människorna i Himlen kan vänta har. Styrkan de uppvisade. Avundas dem för det.

Samtidigt som jag i skrivandes stund fick veta att Väninnans pappa fått prostatacancer. Blev inte så mycket prat om det på telefon om hur den ser ut. Vissa saker kan man ju liksom inte ta på telefon liksom. Tror det blir att titta in hos henne innan det blir att fortsätta till nattens pass. Vissa saker är viktigare än andra. Blir en hel del prat om döden framöver misstänker jag. Men mest av om livet...