hRaven

Har vart vaken ett tag nu och varit sådär uttråkad som man bara kan bli ibland. Så jag satte mig ner här och läste gamla inlägg. En del saker är hur främmande som helst för mig idag, men vet ju exakt var jag befann mig när jag skrev dem. En del kunde ha liksom skrivits av någon helt annan än jag. En del är skriven under en helt annan livstid. Men så finns det en del saker är fortfarande lika aktuella som då. Saker som jag drömde om kommer jag på mig själv att sitta och drömma om även idag. En del saker skulle jag ha kunnat skriva idag. En del saker blir liksom inte gamla. Jag kanske borde önska mig det där jag faktiskt drömt om ett par år nu, men jag vågar inte riktigt. Tänk om det blir sant? Att det blir så? Skulle jag kunna hantera det?

Har pratat lite med Rockern om det där till och från. Att man faktiskt får det där man drömt om bara man har tålamod och inte rusar in i saker. Allt kommer inom sin tid. Men jag har ju fortfarande inte sagt min önskan/önskningar högt. Jag letar väl efter de rätta orden kanske? För formulerar jag mig otydligt så vet man ju aldrig vad man får, eller hur? För det är ju trots allt så att man får det man önskar sig. Hur det sen ser ut så är det beroende på hur ens önskan sett ut. Eller har jag helt fel? Så man ska vara väldigt försiktig när man önskar nåt, för rätt som det är så får man det.

När jag tänker på de där dåliga sakerna jag skrivit under åren, och som faktiskt skulle kunna skrivas även idag så undrar jag ju då förstår vad det är som får mig att sitta kvar i skiten? En del av mig vet ju svaret till den där frågan. Att det handlar om rädsla. Att ibland behäver man göra drastiska saker för att det ska ske en förändring, men i mitt fal handlar det om mod. Att våga ta steget. Att våga ta steget in i det okända. Men också rädslan att faktiskt lyckas. För det är ju till en del så att jag är mer rädd för att lyckas än att misslyckas närd et gäller en del saker. Det kommer jag inte ifrån. Under åren har jag trott att det handlar om att misslyckas som jag är rädd för, men det är egentligen inte så. Rädslan att lyckas är större. Misslyckanden har jag ju liksom vant mig vid. Jag vet ju vad jag har och hur det ser ut, det okända skrämmer mig. Så egentligen borde jag ju göra sådär som jag tänkt från början. Tyvärr sätter jag upp hinder för mig själv som egentligen inte finns där. Jag menar, hur svårt kan det vara? Jag är ju inte sån här egentligen. Jag är ju egentligen en person som tar tag i saker. Gör nåt åt saker och ting. Men inte nu. Inte när det gäller vissa saker. Fattar inte det där. Jag är trött på att trampa i gamla fotspår. Jag vet ju vart de leder. Jag vet ju vad som väntar. Så varför i helvete går jag i mina egna gamla fotspår?

Pratade med Pojken idag och han berättade om vänner som ska flytta uppåt igen. Jag är jätteglad för deras skull, och ser lite fram emot det faktiskt. Men så slås jag av min egen längtan av att flytta. Dra upp påpålarna och sätta ner dem någon annanstans. Vad hindrar mig liksom? Jag själv visserligen. Att inte våga. Tanken har ju funnits där länge, men vågar jag? Vet ju vad jag har här och inget jag egentligen vill ha, så varför, varför i helvete sätter jag upp hinder för mig själv? Suck. Vad är det som är så svårt? Blöö. Tror också att Rockern, trots hennes protester, fattar att det är något jag måste göra innan jag går under. Jag känner bara att stannar jag kvar i det här så finns det inte så mycket kvar av mig till slut. Min själ håller på att kvävas. JAG håller på och förtvinar. För jag är ju inte sån här, egentligen.

Mycket funderingar igen märker jag. Ord som inte formulerats färdigt och meningar som flyr undan. Saker som jag har svårt att fånga och en del kan jag inte ens greppa. Måste få orden att komma till sin rätt och sen får vi se vad som händer. För det är väl dags att skriva ner min önskan. Mina önskningar. Annars blir dem ju inte verkliga... eller hur?