hRaven

Jag satt och läste lite gammalt som jag har haft i datorn, som jag hade tänkt att skriva här och haft uppe någon annanstans. Den är skriven 23:e augusti 2007. Nu såhär efter allt som hänt så känns det som om det kan vara lite kul att låta er få läsa det här nu. Jag har censurerat den lite för att namn och sånt inte läggs upp här. Hoppas ni förstår.

**

// Igår läste jag ett inlägg som jag har under bevakning och den var så klockren att jag håller med tjejen som skrev den. Jag kunde ha skrivit dem raderna själv, även om jag hade använt grövre språk. Här är den iallfall: (hoppas det är okej att jag snodde den).

"Jag grubblar lite över varför killar aldrig ser mig som flickvänsmaterial och inte blir kära i mig... Jag har ju inga problem att få ragg, så det måste vara nåt frånstötande eller skrämmande med mig när man börjar lära känna mig. Just på det sättet alltså, inte som vän. Vad sänder jag ut för vibbar? Det skulle stärka självförtroendet om någon ville ha mig på riktigt..." /

Sen dess har jag funderat kring det där och nu kommer resultatet av dem funderingarna. Det har nu gått nästan ett och ett halvt år sen jag blev lämnad. (Även om jag numera inte tänker sådär... det vill säga att jag numera inte tänker på att jag blev lämnad utan istället tänker att jag blev singel. En fråga om inställning det där).Tiden går bra fort ibland ändå, eller vad säger ni? Det har varit många turer och vändor upp och ner under den här tiden, men jag landar alltid med fötterna ner och huvet upp i slutändan. Men under den här tiden har jag vart lite avig gentemot det motsatta könet, det är jag villig att medge, men det beror mer på mig än på dem. Att jag inte har varit intresserad är nog det största orsaken. Sen det att jag gett mig själv tid mer än något annat under den här tiden. Det är ju inte direkt att jag suttit på ett glasberg och väntat, men samtidigt så har jag ju inte direkt brytt mig om att leta heller. Det har funnits tillfällen som jag varit ute och träffat människor (läs killar), men så har vi ju haft det där med att jag inte vågat tro att någon vill ha mig. Varför skulle dem liksom? Skadad och trasig som jag har varit och/eller är? Nåja... jag ska inte gå in på det där nu. Uttjatat på nåt sätt eller vad man ska säga... det var ju inte det som det här inlägget skulle handla om.

Det där med att inte tro på att någon vill ha en har satt djupa spår i en, men samtidigt så har det faktiskt varit ganska skönt ändå att ha det där filtret under en viss tid. Den gjorde att jag ignorerade alla flörtförsök, och var den där tjejen som man bara var kompis med eller blev kompis med. Jag ville inget annat. Som sagt, jag var inte intresserad. Jag hade fullt upp med mig själv och skiten som hände omkring mig. Ni vet det här med djuren och annat skit som inträffade samtidigt. Men så inträffade någonting konstigt här i våras. Jag träffade en kille som var allt det där jag faktiskt velat ha, men det fanns ett stort men. Han var inte till för mig. Ett tag var jag lite förvirrad och kanske han också, men det försvann ganska snart när vi lärde känna varann bättre. Som det där med att jag slutar vara flickvänspotential när man lär känna mig. Han var inte till för mig helt enkelt, men mötet och tiden efter med honom gjorde att jag insåg två saker; för det första var att jag inte hade stängt av allt helt enkelt. Jag kunde känna något och jag vågade släppa in en man igen. Det andra är att det finns hopp för mig också. Bara den tanken var stort. Att jag faktiskt vågar hoppas på att jag en dag skulle våga tro att någon vill ha mig. Att någon vill ha mig för att jag var jag.

Det är ju trots allt så att jag valde bort det där med att gå ut på krogen och göra massa dumheter på fyllan. Vet ju att det skulle ha varit lätt hänt om jag börjat gå på krogen och letat efter fel sorts bekräftelse. Nej, den sorten klarar jag mig utan. Jag vet att jag är knullvänlig, men det är inte det jag är ute efter. Tydligen är jag påsättbar, men jag vill inte bli påsatt. Hade det vart det så hade det vart enkelt. Som jag skrev ovan så hade jag valt grövre språk,.. hehe. Så kom sommaren och jag gjorde en yttre resa som påverkade hela mitt inre. Men det tog ett tag innan jag la märke till det själv. Jag blev helt plötsligt medveten och mottaglig till flörtande. Tidigare hade alla sådana försök bara gått mig förbi. Jag hade inte ens sett dem om jag ska vara helt ärlig. För hur kan man vara mottaglig till sådant om man själv ser sig som ett icke väsen? Jag menar då att jag inte såg eller kände mig själv som en kvinna, utan som en oformlig klump av någonting onämnbart. Lika formlös och fet som Barbapappa. Jag hade ett huvud, inget annat. Resterande var bara någonting som var ivägen på nåt sätt. Men så inträffade någonting där på vägen någonstans... Vet ej riktigt vad, men någonting hände och nu sitter jag här.

Vi får se om det blir sådär som det alltid verkar bli när det gäller mig, bara vänner, den så kallade evige kompisen eller om jag faktiskt är någonting som man vill leva med, det vill säga flickvänsmaterial? Eller bara en av dem där som killar bara verkar vilja sätta på om de fick chansen? Bra fråga.... Jag kanske återkommer till den där frågan någongång. Den som lever får se som det heter så fint. Kanske kommer jag få ett liv? Sen var det ju det där med tålamod också... Det är ju ändå bara en fråga om ödet eller hur?//

**

Kan ju meddela att två dar efter att jag skrev det där så träffade jag han igen. Han ville ha mig på riktigt. Hela mig. Och på den vägen är vi fortfarande.