ifrån eller till?
Den senaste tiden har jag tillbringat en del på tåg. Som om jag var hela tiden på väg någon annanstans. Nu i veckan har jag åter tillbringat ett par timmar på ett tåg. Tur och retur resa en timme hemifrån. Bekvämt, relativt billigt... men sen kommer det som följer efter. Tankarna. Dem där som får mig att åka vidare till fjärran länder. Dem där som vill ta mig någon annanstans. Om hur det skulle vara om jag inte klev av där jag ska? Om jag valde att ta och åka vart spåren leder mig. Utan slutmål, där resan i sig är målet. Hur långt skulle jag komma? Vart skulle jag hamna om jag bara satte mig på tåget på väg hem till exempel och bara satt kvar tills slutmålet och där ta nästa tåg som åker från perrongen. Sådär som en del gör när de åker till flygplatsen och tar första bästa resa neråt mot solen. Vart skulle jag hamna? Hur långt skulle jag komma innan jag vänder hemåt igen?
Jag brukar sitta och se på folk som kommer och går på tåget. Fundera vart de är på väg. Vad deras mål är. Vad deras resa innebär. Om den är ett sätt att komma bort eller komma fram. Om de åker ifrån något eller om det åker till något. De flesta brukar, som jag sett i allafall, vara mest irriterade över något. Som om de hade bråttom. Att resan i sig är bara slöseri med tid. Det pratas i telefon. Papper från kontoret. Laptopen uppvikt och det knappas och funderas. Det finns dem som passar på och sova en stund. Det finns dem som läser en god bok, som jag ibland. Jag har oftast en bok med mig men det brukar ändå bli att blicken vänder sig mot fönstret. Ser på landskapet som rusar förbi. Sådär som många andra också kan göra ibland... men det var mer av oss som gjorde det förr. Det där med att man inte gjorde så mycket annat på resan. Och man kan se att de som gör så är långt borta någon annanstans. Drömmande om nåt annat. Är de på väg ifrån nåt eller till nåt?
Igår kom jag hem till en solig men väldigt kall stad. Och jag som försökt komma underfund på tågresan upp och under tågresan hem vilket håll jag var på väg åt. Det vill säga ifrån eller till. Jag visste nämligen inte själv vilket av det det var. Att jag hade funderat kring just den frågan var grundat i att jag hade en anställningsintervju att gå på. Ett möte med ödet? Vi får se. Besked om det där kommer om ett par veckor eller nåt. Magkänslan säger att det gick bra, men så kommer logiken och sätter sig på tvären. Jag vet inte hur det gick. Mötet blev långt... bra eller dåligt? Vet ej. Men det kändes inte som en intervju dock. Mer som ett samtal om ditten och datten. Lära känna en ny människa typ. Svårt att förklara. Märks hur det där blir. Ett par veckors väntan väntar i allafall. Och blir det ett positivt besked så väntar del två innan man vet om man fått jobbet eller ej. Suck. Men det var ju inte det jag skulle skriva om... Jag hade funderat om jag var på väg ifrån eller till något. Insikten slog mig när jag klev av tåget och såg på vår stad. Jag såg på människorna. Jag såg de välbekanta gatorna. Husen. Och känslan blev påtaglig när jag satt på bussen på väg hem. Jag var på väg ifrån. Jag var på väg bort. Allting var så välbekant men ändå främmande. Som om jag inte tillhörde. Som om jag inkräktade på nåt sätt. Inte mitt. Inte min stad. Jag vet det nu. Jag är på väg till nåt. Jag är på mot något.
Mentalt har jag redan lämnat stan.
Men vart är jag på väg?