hRaven

Ska kanske följa upp det där jag skrev förra veckan? Det där med att försöka komma igång med skrivandet igen. Fick en liten pik (för det var det väl?) vid lunch idag om att jag är dålig på att uppdatera. Hmmm... jag vet. Men som jag skrev sist så handlar det nog mest om vart man ska börja. För det är ju det som är det jobbigaste. Det där med att skriva om saker som sker och saker som har hänt. Risken är ju stor att det blir en massa "och sen" och det vill jag ju inte direkt. Såå, för att hoppa över allt det där med uppdatering och sammanfattningar om vad som har hänt så skiter jag i det där helt enkelt. Ingen idé ens att försöka skriva ner allt som händer just nu. Jag mår bra nu.

Visst, en del saker och ting skulle ju kunna vara bättre. Men jag klagar inte direkt. Saker och ting sker av en anledning och det som sker nu sker av just den anledningen. Jag blev arbetslös första oktober. En helt vanlig måndag där hösten var som vackrast. Mitt vikariat tog slut och det blev ingen förlängning med den enkla orsaken att min arbetsplats las ner helt enkelt. Ett beslut som jag inte direkt klagade över. Kan ju erkänna att jag såg fram emot den första tiden. Sen kom vardagen och tristessen in i bilden. Eller snarare det där med att komma underfund med vad det är man ska göra med resten av sitt liv. Jag kan komma på mig själv att sitta och fundera på det där med vad jag vill göra. Jag vet ju vad det är jag inte vill jobba med. Det är jag helt klar med iallafall. Inte alla som är det. Ett hinder som jag slipper fundera på iallafall. Så kommer det stora dilemmat med vad jag vill jobba med. Vilken sorts arbete skulle jag kunna trivas på? Vilken sorts arbetsplats skulle kunna ge mig den där känslan av att jag är uppskattad för den jag är. Det jag gör. Vad jag kan. Söker jobb gör jag ju. Kanske inte sådär tillfredsställande ofta som en del skulle önska, men det är fler faktorer än just mina funderingar som oroar. Jag kan inte söka alla jobb som finns där ute även om det skulle vara så enkelt. Men jag uppfyller inte alla de kriterier som de kräver. Jag är inte fullkomlig. Jag är inte perfekt. Jag har mina brister. Jag vet ju det. Bra va? Men... iallafall. Sen kommer man ju till det där också. Att söka ett jobb är inte så svårt. Det kan vem som helst göra. Bara att skriva ett brev och skicka, eller hur? Jag kan ta ett nej. Jag kan leva med ett nej. Ett nej är inte hela världen. Det är ju det där andra svaret som blir svårare att hantera. Att de gillar de det läst och tittat på mina papper och vill ses. Händer ju inte så ofta en ändå. Jaha? Okej... visst. Tid och datum bestäms. Sen kommer mina tvivel. Vill jag ha jobbet? Klarar jag av jobbet? Onödig tvivel kanske, för jag vet ju att jag är den de söker. Inte det det handlar om. Det är här första intrycket kommer in i bilden. Vad man ska ha på sig. Hur man ska vara. Var, när och hur. Svårt det där. Skillnad på ställe och ställe. Skillnad på väldigt mycket saker. Mentalitet och allt det andra. Skillnad på myndigheter och myndigheter. Hmm... Så nu idag fick jag en tid och en plats. Låter sådär jättebra i telefon. Men sen? Jäkla taskiga självkänsla och spöka helt enkelt. Blöö.

Men det blir nog bra det här. Jag vet ju vad jag har i ryggen. Jag vet ju vad jag kan. Jag vet. Det är ju det som är problemet. Jag vet. Jag har självförtroendet. Men sen händer det väl nåt och jag tvivlar på mig själv. Det är självkänslan saknas. Jag sätter in negativa sidan till och trycker ner mig själv. Sådär som bara jag kan. Blir sådär äckligt självkritisk och trycker ner mig själv. Jante kan slänga sig i väggen när jag kommer igång med mitt eget skit. Jante är självaste ängeln jämförts. Jag har fått frågan så många gånger om varför jag gör så mot mig själv. Jag har inget svar. Jag har mina aningar men inget svar. Inget konkret. Inget jag kan plocka fram och peka på och säga; Här är anledningen. Det är så många saker som blir till en enda stor klump av skitsaker. Skulle ta en evighet att nysta upp om det skulle vara gjord av garn. Synd bara att det inte är av garn. Skulle vara så mycket enklare skulle jag tro. Men just nu är det som en grå vätte som väser i ett hörn med sina gulnande tänder och spetsiga öron. En sån där som väser till när man närmar sig den. Ryggar till av beröring. Och upplöses till små atomer som man inte får tag i när man försöker ta tag i den för att försöka ha ihjäl den. Inte lätt det där. Men en dag kanske jag kan få tag i den där skiten och släpa ut den i dagsljus och se det för vad det är. Sen kanske, men bara kanske, jag kan se den upplösas till ingenting och det bara blir bra saker kvar. Ja, jag vet. Patetisk försök till positivitet. Men vad fan... jag är finska. Vi har ju inget ord för det där. Snarare den där fina finska melankoliska mentaliteten som helt enkelt går ut på att; det spelar ingen roll hur man gör, det skiter sig iallafall. Inte enkelt att vara människa.

Jag saknar inspiration i mitt liv. Jag skulle vilja kunna hitta det där jag brinner för. Det där jag vill jobba med och som fyller mig med bra saker. Att tänka på vad jag inte vill göra blir bara deprimerande i längden. Jag vill ju kunna tänka på saker jag vill göra. Jag blir så jäkla less på det här. Inspiration tack! Kan nån låna mig sin musa? Nån som skulle kunna avvara en sån en stund? Nähä? Tänkte väl det. Jaja, får grunna på det där ett tag till misstänker jag. Får försöka tänka positivt i allt skit. Svårt. Det är väl tur att man inte tillhör dem som definierar ens liv utifrån sitt arbete. Skulle bli svårt för mig då. Nej... Blir bra det här. Eller nåt? Sen var det ju det där med att om man får jobb man sökt på en annan ort... Vill jag bo där?

Just nu är det ganska grått.