hRaven

Ett tag sen som man satt ensam en fredag. Eller helg kanske jag kan skriva redan nu? För det är ju det det kommer att vara. Ensam. Han är hemma hos sig och jag... jag är här. Känns bara väldigt tomt. Tänk så snabbt man blir van vid saker och ting. Det är ju inte så att man inte har pratat i telefon eller så... men ändå. Det har ju ändå varit så att de senaste... hmmm, låt mig tänka... två månaderna (två och ena halv om man ska hårddra) så har man ju haft han här eller jag där. Så visst fan vänjer man sig. Skumt det där hur det kan vara ibland.

Vi (han och jag) har haft samtal om hur man uppfattar tid. Hur det kommer sig att vissa saker kan man ha en relativt bra hum om i fråga om tid medan andra saker bara inte går ihop med verklig tid och känslomässig tid. Ja, kanske ska förklara det där kanske? I onsdags var bror min över och så berättade han att morsan hade frågat om hur det blir inför bröllopsdagen om ett par veckor. För som sagt, tid är relativt ibland. En fråga om uppfattning. Det är ju så att det är snart ett år sen som mina föräldrar gifte sig... redan? Ja, så är det. Uppfattning om tid var det ja. Frågan hon eller bror hade haft var om han, min nya, skulle vara med. Hmmm... jag kanske kan ge ett svar när hon ställer frågan till mig?? Eller??

Vi (han och jag) har pratat om det där med hur man uppfattar tid förr. Om hur det verkligen är och hur det känns. Båda är överens om att det känns som om vi känner varann sen förr. Att det vi gör idag har vi gjort förr. Och då är det inte bara jag som får dejavu känslor. När dessa uppstår eller i vilken situation har ni inte med att göra men att de har funnits där mer än en gång. Den där känslan av att vi gjort saker ihop förr. Pratade med väninnan om det där och hon säger enkelt (typ); anledningen till att ni inte träffats förrän nu men att ni ändå har gått samma spår och känner samma människor är att ni har träffats förr, men att det var inte dags att i ses förrän nu. (Minns jag det rätt nu? DU vet vem jag frågar *ler*). Jag hade inte tänkt så om jag ska vara ärlig... tänka sig att jag hade hoppat över den tanken. Kanske inte helt men just den delen som hon menade hade jag nog "glömt" bort. För visst är det så att han och jag har haft tillfällen att träffats förr... samma festivaler, kryssningar, spelningar, människor... men det har inte blivit av. Konstigt det där. Men så är ju hon lite speciell också.. det där med att hon och jag delar samma ödestänk och det där att man levt förr. Att vissa saker är meningen att upprepas tills man lär sig, eller för att det där meningen helt enkelt... Att man är sammanlänkad med samma människor men i olika format beroende på liv man lever just nu. Kan ju vara en anledning till att hon (du) och jag är vänner idag?

Men huvudpoängen med hela inlägget är ju ändå den att jag sitter här ensam en fredag... och funderar kring tidsuppfattning. För så som det är nu så är det ändå så att han och jag har, trots allt, inte varit tillsammans så länge.  Däri ligger det där om känslan av tid och hur den verkliga tiden är. Den verkliga tiden är så mycket kortare än den känslomässiga tiden. Svårt att förklara kanske... men så är det iallafall. Mest på grund av alla dem där tillfällena som både han och jag haft känslan av att vi gjort det förr (även om vi aldrig har gjort det). Men någonstans så måste det finnas en anledning till att det känns så... välbekant. Som om vi gjort det förr. Att vi känner varann. Visst, jag skulle kunna ge en massa förklaringar till det där om verklig tid men det går inte ihop. Det går inte ihop med hur det verkligen är. För visst... vi träffades relativt nyligen. Vi har inte varit tillsammans så länge... Vi träffades för första gången för fyra månader sen... fär att ses igen för tre månader sen och blev ihop för snart stvå och en halv månad sen... men ändå... hur förklarar man någonting som är som det är just nu? Hur det känns för han och mig? Tiden är oviktig... väldigt kort tid för att vi ska veta så där mycket om varann som vi redan gör... gjorde? Visst, det har varit intensivt, men att säga att det är det som är anledningen skulle vara ren lögn.

Så har vi ju det där som kommer att komma upp när morsan frågar mig när det är dags. Om han ska vara med på den så kallade lunchen. Ja, morsan har frågat min bror om det där innan hon frågar mig... inget ovanligt. Svaret kommer inte falla henne i smaken direkt. Svaret kommer att vara nej. Mest för att det är trots allt väldigt nytt. Enligt den relativa tiden så är det så. Hur det sen känns är en annan sak. Det behöver inte dem veta. Eller hur?