hRaven

Jag är medveten om förändringen i mitt skrivande och vad jag faktiskt lägger upp här. Från att ha varit väldigt svävande och oklar i mina utsvävningar har jag blivit mer konkret. Speciellt då mitt mående den sista tiden. För en del av er kan det kanske ha blivit för mycket fokus på det dåliga måendet och ångesten. Jag är medveten om detta men när det dåliga måendet påverkar hela ens liv och vardag är det svårt att inte skriva om det. Om ni nu skulle tycka att det är så jäkla jobbigt att läsa om det här så kan ni ju välja att låta bli. Svårare än så är det ju inte. Jag skriver ju inte för att roa er utan ör att ge mig själv en plats där jag kan andas en stund.

En onsdag för ett par veckor sen tog jag ett djupt andetag och slog numret till min vårdcentral. Samtalet med sjuksköterskan gick typ såhär:

-         Hej, mitt namn är si och så och jag skulle vilja få tid till min husläkare.

-         Vad gäller det?

-         Jaa... jag kan inte låtsas längre utan inser ju att jag behöver hjälp i mitt mående.

-         Så du mår dåligt?

(Här pratar vi lite om hur jag faktiskt mår och så vidare. Om att man ska gå igenom sin husläkare för att få tid (remiss) till psyk och problemet med att jag inte kan gå genom öppenvården på grund av mitt jobb. Ni vet ju att man numera ska nästan kunna ställa diagnos på sig själv innan man får tid till sin läkare.)

-         Det finns en tid onsdag nästa vecka klockan si och så.

-         Nää... då kan jag inte.

-         Torsdagen si och så tiden?

-         Nää... då kan jag inte heller. Fredag?

-         Tyvärr. Men veckan efter det så kan hon si och så. Hur ser det ut för dig?

-         Då går det bra.

Behöver jag ens säga vad som är fel i det där samtalet? Hur sjuk är jag på en skala. Jag vet hur mitt mående varit och är... och så skjuter jag på hjälpen. Så fel. Men nu när jag faktiskt varit hos min husläkare (typ två veckor efter att jag ringde samtalet) så känns det faktiskt lite bättre. Att hjulen har satts i rullning och kanske det blir någon ordning på det här också. Nu väntar jag på att remissen ska resultera i att en tid kommer att dimpa ner i brevlådan snart. Ja, jag vet, det ka ta tid. Väldigt lång tid, men ändå. Det är på gång.

Orsaken till att jag skriver detta här är att från och med igår går jag på kemikalier. Läkarbesöket resulterade i att jag fick med mig recept på mediciner mot nedstämdhet och läkaren förstod min oro för just detta. Jag var väldigt tydlig i mina funderingar och så, men ändå så sitter jag nu här med påbörjad medicinering. Orsaken till att jag faktiskt berättar det här för är att jag vill att ni hjälper mig att hålla koll på mitt mående med mig. I och med att jag inte ätit mediciner förr så vågade jag inte börja med dem innan jag visste att jag skulle vara ledig. Jag vet ju inte hur jag kommer att reagera på dem här. Man blir ju så lätt hemmablind. Och lever man ensam så vet jag ju faktiskt inte hur det kommer att bli heller. Så... därför frågar jag riktigt snällt: OM ni märker någon enorm skillnad åt det ena eller andra hållet så hojta till ordentligt. Alltså, om ni märker att jag blir mer deprimerad än jag redan är eller om jag istället går åt det maniska hållet så kan det vara dags att hissa varningsflaggan. Okej?

Så. Nu ska jag lägga upp det här och därefter ta itu med städningen jag skjutit på ett tag igen. Typ en vecka. Men med fullbokad vecka så blir det lätt så. Men först ska jag ta en kaffe till.