hRaven

Egentligen kunde jag ha redan skrivit om det här igår, men jag hade ingen lust med det helt enkelt. Jag hoppades att det skulle gå över om jag lekte struts ett tag. Det vill säga stoppa huvudet i sanden... vilket i sig är en myt då de inte gör så... och hoppas på det bästa. Men nej...

Jag fick ett brev på posten. Nej, inga kravbrev eller andra jobbiga saker (förutom födelsedagskort) utan ett brev från Polisen. Ett brev som jag öppnade undrande. Orsaken till brevet var som en spark i magen. Påminnelse om en händelse för en månad sen och som resulterat i att den nu blivit polisanmält. En händelse som lett till att en massa saker kommit upp till ytan och bidragit till en och en annan insikt.

Verkligheten är ful ibland. Verkligheten är svårhanterlig ibland. Och jag undrar hur jag ska hantera allt emellanåt. Brevet påminner mig om saker som jag inte egentligen vill tänka på. Orsaken till att saker och ting känns obekväma emellanåt. Och ångesten slog till och flyttade in. Den har ju liksom funnits där ett tag, men då har den ju kommit och gått. Nu finns den där mest hela tiden.

Det finns dock en bra sak med det hela och det är de insikter som jag har kommit fram till sedan dess. Beslut som jag tagit och saker som jag kommer att göra. Men igår, och idag, är det mesta bara jobbigt. Där jag mest har bara lust att dra täcket över huvudet och hoppas på att allt det här bara är en dålig dröm. Synd att jag nu vet att allt är en del av en verklighet som jag inte vill ta del av.

Jag måste komma ihåg att andas.