hRaven

Äntligen en ledig vecka framför mig. Känner ju hur tiden verkar rinna mellan fingrarna på mig och jag vet inte hur jag ska få den att stanna kvar. Jag har inget att stoppa tiden med. Insikten över att en vecka inte direkt räcker någonstans i mitt känsloläge just nu gör att jag bara blir stressad av tanken att jag ska jobba igen nästa vecka. Hur sjukt är inte det liksom? Blöö.

Sen underlättar det ju inte att morgonen innebar personalmöte på en plats jag helst vill slippa överhuvudtaget. Den här morgonen avklarades med nerverna på helspänn. Ångesten var och kramade till mig några gånger tills jag insåg att jag skulle inte behöva ha mötet som mer eller mindre blivit framtvingad. Det finns så mycket saker kring det där som jag tyvärr inte kan gå närmare in på här. Tyvärr. För hade det vart andra omständigheter så hade jag inte censurerat mig själv. Jag vet att rent känslomässigt och rent psykiskt skulle jag kanske må lite bättre av att skriva av mig allt skit. Men nu kan jag inte.

Lite glada nyheter dock. Jag ska åka och titta på en kattherre på lördag. Eventuellt två, även om jag i dagsläget inte är 100% säker på hur det kommer att gå så ser jag fram emot att möta ett nytt liv som kanske ska bli en del av mig. Ni får hålla tummarna om att jag blir okejad som adoptivmamma. Det borde ju inte vara något problem, men man vet ju aldrig.

Så har Pojken tagit ledigt fredagen och brummar ner redan imorgon kväll. Saknar. Längtar.