hRaven

Jag har ingen lust att försöka nå stjärnorna idag. Jag trodde jag skulle kanske mot förmodan göra det. Men... nej. Orsaken? Molnen är tunga idag. Det fuktiga och gråa sluter sig om mig och vaggar in mig i nån slags falsk verklighet.

Jag läser kommentarerna till en del av allt det jag skrivit och känner tacksamhet. Omtanken kan emellanåt vara överväldigande och alla försök att ens ge mig på att besvara dem faller platt jämförts med de ord som för alltid kommer att flyta runt i universum. Ord som är riktade till mig, men som kanske kan nå någon annan någonstans och inge dem med hopp och ork. Det är ord som var för sig kanske inte är så meningsfulla men när de bildar meningar och skapar innehåll blir det någonting helt annat. Att veta att det finns människor i min närhet som faktiskt lägger ner tid och energi för att skriva ner orden just för mig får mig att känna mig speciell. Att jag faktiskt betyder någonting också. Att jag har gjort någon skillnad i dessa människors liv. Att de vill ha mig i sina liv. Det är stort. Och jag kan bara säga; Tack. Ynkligt jämförts med det som står skrivet, men jag vet inte hur jag ska kunna få er att förstå vad ni betyder för mig. Vad orden betyder för mig.

Jag var och satte ödets hjul i snurrning i morse. De enorma kugghjulen har startats efter att ha fått stå stilla så länge. Jag går på okänd mark nu.

Jag hade behövt solen idag.