åttonde mars
Internationella kvinnodagen.
Det fanns en anledning till att den kom till. Och tydligen, tyvärr kan man väl säga, är det lika aktuellt än idag att ha en dag som denna.
Men nu ska jag inte skriva om det.
Jag hade tänkt att skriva om någonting helt annat. Orden finns där. Suget till att skriva finns där. Inspiration också kanske? Men så... lika plötsligt som när jag sätter mig framfär datorn med fingrarna på tangentbordet så verkar orken tagit slut. Sådär som om orden liksom tappat sin mening. Och jag undrar varfr jag egentligen satte mig här frän början. Nackdelen att när jag sätter mig på soffan igen så känns det sådär som att jag har npgonting att säga igen. Men när jag tar mig fram till tangentbordet så är det liksom för sent. Och att sitta med datorn i knät utan att ha någonting att säga eller göra känns lite onödigt... faktiskt.
Så, vad gör jag? Sitter och zappar mellan TV kanalerna. Bläddra i dagens tidning jag inhandlade för en stund sen. Tittar slött upp på min bokhylla och inser att jag inte har någonting att läsa (även om jag har en och en annan lånebok att ta mig igenom). Jag ser på dammråttorna som växt till sig under helgen men bestämmer mig för att låta dem vara ifred i allafall en eller två dagar till. Jag gör liksom ingenting och jag har skittråkigt. Så där som jag brukar ha efter att Pojken åkt hem igen efter en helg här nere. Tristessen blir lite extra tråkig när vi haft extra dagar ihop som vi haft den här veckan. Det blir lite tomt utan honom.
Söndag. Mars.
Jag vill kunna hitta orden så jag kan fylla mina dagar med poesi.
Jag vill kunna hitta inspirationen så jag kan fylla mina dagar med färg.
Jag vill kunna göra allt det där jag en gång drömde om att jag skulle göra.
Men...
jag orkar inte.
Det fanns en anledning till att den kom till. Och tydligen, tyvärr kan man väl säga, är det lika aktuellt än idag att ha en dag som denna.
Men nu ska jag inte skriva om det.
Jag hade tänkt att skriva om någonting helt annat. Orden finns där. Suget till att skriva finns där. Inspiration också kanske? Men så... lika plötsligt som när jag sätter mig framfär datorn med fingrarna på tangentbordet så verkar orken tagit slut. Sådär som om orden liksom tappat sin mening. Och jag undrar varfr jag egentligen satte mig här frän början. Nackdelen att när jag sätter mig på soffan igen så känns det sådär som att jag har npgonting att säga igen. Men när jag tar mig fram till tangentbordet så är det liksom för sent. Och att sitta med datorn i knät utan att ha någonting att säga eller göra känns lite onödigt... faktiskt.
Så, vad gör jag? Sitter och zappar mellan TV kanalerna. Bläddra i dagens tidning jag inhandlade för en stund sen. Tittar slött upp på min bokhylla och inser att jag inte har någonting att läsa (även om jag har en och en annan lånebok att ta mig igenom). Jag ser på dammråttorna som växt till sig under helgen men bestämmer mig för att låta dem vara ifred i allafall en eller två dagar till. Jag gör liksom ingenting och jag har skittråkigt. Så där som jag brukar ha efter att Pojken åkt hem igen efter en helg här nere. Tristessen blir lite extra tråkig när vi haft extra dagar ihop som vi haft den här veckan. Det blir lite tomt utan honom.
Söndag. Mars.
Jag vill kunna hitta orden så jag kan fylla mina dagar med poesi.
Jag vill kunna hitta inspirationen så jag kan fylla mina dagar med färg.
Jag vill kunna göra allt det där jag en gång drömde om att jag skulle göra.
Men...
jag orkar inte.
Kommentarer
Trackback