hRaven

Ibland, vissa dagar, är bara sådär blöö. En av dem där dagarna som bara suger för att dem finns. Dem där dagarna som man kommer på sig själv att bara sitta och glo för att allt, och då menar jag allt, suger. Ingenting verkar roligt. Ingenting är värt ett smack. Allt bara är. Vädret är grått och sinnet matchar färgen utanför fönstret. När dem dagarna ramlar över en, för det gör dem oftast, så finns det inte mycket som man har lust med. Man gör bara dem där sakerna man måste. Alla borden är som bortblåsta. Man har inte lust med någonting helt enkelt. När tristessen tar över helt enkelt.

Jag har haft såna dagar den här veckan. Känslan bara ramlade över en. Jag var inte direkt beredd på den. Oftast så är jag ju medveten om att den känslan ramlar över en ibland. Jag vet att det är så emellanåt. Men den här gången stod jag som handfallen och funderade över ett och annat. Man hinner tänka när det blir sådär. Man har inte lust med annat helt enkelt. Det är sånadär dagar som jag kommer på och tänka på boken/filmen Döda poeters sällskap *. Jag vet inte varför, men det blir oftast så. De flesta vet ju vad det är för nåt, men om du nu skulle ha missat den så se till att se den för i h-e. Kanske är det ganska komiskt att jag just när det är som tristast börjar tänka på just den. Att fånga dagen. Leva. Andas och bara göra det som man brinner för. Att våga leva. Men det handlar väl om kontraster? Eller en önskan? Om hur jag vill att det skulle vara. Eller vet hur det kan vara?

Kanske är det så att jag önskar att jag vågade leva fullt ut. Kanske är det så att jag önskade jag kunde göra det jag vill göra. Där i ligger mitt problem. Våga. För det är lätt hänt att man vankar runt i gamla fotspår medan man går och drömmer om annat. Att gå i gamla fotspår där man vet hur det är och vad som kommer att bli. medan man vill nåt helt annat. Att våga sig på en större föränding betyder att man tar ett steg från de gamla invanda spåren. Det är ju inte så att jag är rädd för förändring. Jag är alltför medveten om alla de störra och mindre förändrningarna som skett under de senaste åren. Speciellt senaste året. Ibland har jag varit vilse. Ibland har jag bara famlat i mörker. Alltför stora förändrningar för snabbt gör så. Tar ett tag innan man hittar fotfäste igen. Det tar ett tag. Men förändring är bra. Man hittar sidor hos sig själv man inte trodde man hade. Man växer som människa. Och är det en bra förändring (för det finns dem dåliga också) så märks det. Människor i din närhet märker det. Sen finns det ju dem där som inte tycker om förändring och vill att saker och ting ska stanna som de alltid varit. Men då är man ganska inskränkt tycker jag, att inte kunna glädjas åt andras utveckling. Nåja, det var ju inte det jag skulle ta upp egentligen, men lika bra att få med det också.

Att fånga dagen är svårt ibland. Att leva fullt ut. Speciellt när man hamnar i dem där svackorna där allt bara är gråskala. När lusten att göra nåt försvinner. Dem där dagarna när man bara känner att inspirationen saknas. När ens musa tystnat. När ens inre röst tar semester ett par dar. Dem där dagarna man bara ser hinder och en massa måsten. Dem där dagarna man bara tappat orken helt. Dem där dagarna när man undrar om det ens är värt att kliva upp ur sängen. Just dem dagarna är det svårt att se dem där bra sakerna. Det är svårt att se förbi hindren och bara ger upp. Väntar på en ny dag helt enkelt. Det är då som tanken på filmen kommer...suck the marrow out of life... Och så, plötsligt så finner man lusten att göra saker igen. För mig är det så. En dag kanske jag vågar göra allt också. Det är ju ändå så att det är ju bara mina egna hjärnspöken som sätter krokben på mig själv. Bara mina egna demoner jag behöver tysta. Vad är din ursäkt?

Carpe diem.
Seize the day.
Make your lives extraordinary. **

* , ** Döda poeters sällskap av H.H Kleinbaum