Moment 22
I början av december. Och jag, jag sitter hemma. Fortfarande. Inte särskilt tillfredsställande kan jag ju säga, men det går väl det också. Saker och ting är som det är. Det enda jag kan göra egentligen är att skriva brev och maila iväg. Inte så svårt egentligen. Bara att plita ihop ett och klicka på sänd. Men som jag skrev för en månad sen om arbetslöshet, så det så mycket annat som stör. Jag saknar en del saker, det är jag så äckligt medveten om. Jag har en massa kompetens. Jag är utbildad. MEN, det saknas en enda ynklig sak som fattas för att jag skulle få ett jobb. Ett riktigt fast arbete som skulle få mig ut i världen. En enda sak som väger såååå jäkla tungt. Körkort. En liten plastbit som skulle kunna ge mig det jag vill ha. Men det är som det är. Moment 22 helt enkelt. Jag får inte jobb utan den och utan jobb så har jag inte råd att ta den.
Nu är de ju inte så att jag inte planerat att ta det där kortet, för det har jag. Hade till och med både fått och sparat pengar till det där, men så klev ödet in helt enkelt och dem gick till annat. Skilsmässan var orsaken till att den kassan försvann. Att flytta och bli ensamstående kostar mer än man tror. Visst, det finns väl ni som säger att man kan ju ta det på avbetalning. Jodå, vet det redan men det finns en hake i det där också. Utan fast jobb ingen avbetalning. Inte i den här stan iallafall. Just nu skulle jag ju ha all tid i världen att gå intensivkurs... för teorin tror jag inte blir nå problem. Jag har ju klarat av fyra års högskole/univeristets studier med salstentor så det vet jag att jag kommer att klara av. Det är inte det som är problemet. Problemet är ju den att körlektionerna kommer att kosta mig en del. Pengar jag inte har helt enkelt.
Skrev ju tidigare om det där att på papper ser det ju så bra ut. Jag har en massa bra saker på min meritlista. Sen har vi ju faktiskt det där att det finns lite för mycket bra saker också. För det är ju så att för en månad sen var jag på intervju om en heltidstjänst. Då var ju inte bristen av körkort nåt problem, utan då var jag överkvalificerad. Så kan det ju också vara helt enkelt. Är det inte det ena så är det det andra. Inte bra oavsett. Ibland känns det liksom bara hopplöst. Speciellt nu när jag fick ett mail från en gammal studiekamrat om att de behöver nyanställa på hennes arbetsplats och att jag skulle platsa... MEN det hänger på det där jäkla kortet. För det skulle ju vara bra att kunna ta sig till sitt jobb, eller hur? Funkar ju inte annars. Jobbet är just sån där som jag söker också. Som jag vill ha. Och som jag har sökt, men inte fått besked om än. Det kommer nästa vecka. Under tiden söker jag jobb. Skriver brev och funderar hur man ska få ihop pengar till att ta det där jäkla kortet. Nån som har femsiffriga belopp att skänka mig? Nä, tänkte väl det.
Nu är de ju inte så att jag inte planerat att ta det där kortet, för det har jag. Hade till och med både fått och sparat pengar till det där, men så klev ödet in helt enkelt och dem gick till annat. Skilsmässan var orsaken till att den kassan försvann. Att flytta och bli ensamstående kostar mer än man tror. Visst, det finns väl ni som säger att man kan ju ta det på avbetalning. Jodå, vet det redan men det finns en hake i det där också. Utan fast jobb ingen avbetalning. Inte i den här stan iallafall. Just nu skulle jag ju ha all tid i världen att gå intensivkurs... för teorin tror jag inte blir nå problem. Jag har ju klarat av fyra års högskole/univeristets studier med salstentor så det vet jag att jag kommer att klara av. Det är inte det som är problemet. Problemet är ju den att körlektionerna kommer att kosta mig en del. Pengar jag inte har helt enkelt.
Skrev ju tidigare om det där att på papper ser det ju så bra ut. Jag har en massa bra saker på min meritlista. Sen har vi ju faktiskt det där att det finns lite för mycket bra saker också. För det är ju så att för en månad sen var jag på intervju om en heltidstjänst. Då var ju inte bristen av körkort nåt problem, utan då var jag överkvalificerad. Så kan det ju också vara helt enkelt. Är det inte det ena så är det det andra. Inte bra oavsett. Ibland känns det liksom bara hopplöst. Speciellt nu när jag fick ett mail från en gammal studiekamrat om att de behöver nyanställa på hennes arbetsplats och att jag skulle platsa... MEN det hänger på det där jäkla kortet. För det skulle ju vara bra att kunna ta sig till sitt jobb, eller hur? Funkar ju inte annars. Jobbet är just sån där som jag söker också. Som jag vill ha. Och som jag har sökt, men inte fått besked om än. Det kommer nästa vecka. Under tiden söker jag jobb. Skriver brev och funderar hur man ska få ihop pengar till att ta det där jäkla kortet. Nån som har femsiffriga belopp att skänka mig? Nä, tänkte väl det.
Kommentarer
Trackback