hRaven

reser jag mig ur askan...

det har tagit tid att komma hit...
det har tagit tid att komma så här långt...
en mödosam färd som känns som ljusår...
en hel livstid...
men det är ”bara” fem veckor imorgon...
fem veckor...!
men det känns som en evighet...
nattsvart mörker...
som en tunnel utan ljus...
där jag famlat...
där jag trevat efter fotfäste...
ramlat...
och inte kunnat ta mig upp igen...

färden hit har kantats av;
sömnlösa nätter...
floder av tårar...
timmar av gråt...
stunder av ilska...
en skvätt vrede...
en hel del bitterhet...
en skvätt hat...
pavor med vin...
känslan av ensamhet...
mycket ångest...
men mest av allt sorg...

jag har gråtit..
jag har gapat...
skrikit...
skurit...
svurit...
betett mig under min värdighet...
gjort saker som jag inte annars skulle gjort...
förnedrat mig själv...
förnekat mig själv...
klandrat mig själv...
skadat mig själv...
hatat mig själv...
känt mig patetisk...
svag...
sorglig figur som ger sken av att vara människa...
för vad?
vet ej...

men jag ångrar ingenting...
inga ord...
inga känsloyttringar...
inga fyllor...
inga tårar...
jag står för vartenda av dem...
även om jag kanske skulle kunna förneka dem...
det gör jag inte...
det var äkta...
det var mitt...
min rättighet...
mina känslor...
och jag vägrar förminska dem...
vägrar känna ånger...
det finns inget sådant just nu...
oavsett vad det orsakade för reaktioner...
oavsett vad konsekvenserna kunde ha blivit...

jag behövde göra allt det där...
få ut det ur systemet...
rensa i kaoset...
ville inte svälja allt...
ville inte bli bitter...
ville sörja färdigt...
tills det inte finns något mer att älta...
älta sorgen...
sorgen över att ha förlorat...
förlorat någonting viktigt...
vet ej vem det var jag förlorade egentligen...
honom eller mig själv?

misstänker att jag egentligen sörjer allt det där som inte blev av...
drömmarna...
planerna...
framtiden...
den jag hade tänkt mig...
allt det där som var vi...
nu är det bara jag kvar...
nja, ”bara och bara”...
fullt tillräckligt...*ler*

men för första gången på fem veckor kan jag ärligt säga att jag kan se framåt...
tänka framåt...
istället för det som varit...
istället för det som aldrig blir av...
att tänka på mig själv i första hand...
resten kommer sen...
som av sig självt...
det brukar ju vara så...
en sak i taget...
en dag i taget...
inga större drömmar...
inga större planer...
bara en önskan att bli mig själv igen...
stark...
rakryggad och stolt...

jag vet nu att jag ej är ensam...
jag vet vilka mina vänner är...
och jag erkänner att utan dem hade jag inte kommit hit...
där jag är nu...
jag önskar bara att jag någongång kommer att kunna ställa upp för dem på samma sätt som de gjort för mig...
(ni vet vilka ni är)

så...
som fågel Fenix reser jag mig ur askan och in i elden igen...