hRaven

Jag närmar mig första dygnet som rökfri. Om ca en halv timme kommer jag kunna säga att jag fimpade igår. Klockan 22:43 söndagen den 18 januari 2009 för att vara exakt.

Ja, jag vet att jag har slutat förr, och haft uppehåll och allt det där.
Men nu är det nog helt enkelt. Orka liksom.
Vet ju hur dumt det är. Dumt. varken mer eller mindre.

Inga som helst varningsord på askarna fick mig att ändra på att jag rökte.
Eller vänner, kompisar eller anhöriga som undrade om det var dags att lägga av.
Det fanns inte en läkare som kunde övertyga mig om annat.

Att välja att fimpa är helt upp till en själv.
Ingen annan kan ju göra det åt en.

Funderingarna har ju liksom funnits där ett tag. Malde. Rotade sig och jag hade till och med satt datum som inte var någon bra idé då. Men nu, efter att ha pratat med Pojken om det där så var det bara att lägga av. Han har ju själv varit både rökare och snusare. Det finns/fanns ingen anledning att skjuta på det mer. Jäkla makt man ger dem där förhatliga pinnarna. Som några jäkla snuttefilt man inte kan vara utan.

Men jag känner ju att det mesta med ciggen är en vana. En helvetes ovana som får en att göra dumma saker. Idag har jag ju vart uppe med tuppen, med en massa störningsmoment i mina rutiner där man skulle ju kunna tycka att jag skulle gå och handla en ny ask. Men nej. Jag vill inte. Den här gången ska det gå.

Köpte boken Äntligen icke-rökare! med Allen Carr. Den kostar lika mycket som en ciggask. Fanns inget att snacka om liksom. Kan ju inte argumentera emot ett sånt säljkoncept efter att ha pratat med en väninna som slutat med hjälp av den. Nu är det väl min tur är det tänkt. Orsaken till att jag håller mig kvar med boken är att jag har gett mig fan på att jag ska klara det här utan hjälpmedel. Insåg ju att det skulle vara samma som att byta ut ett medel mot ett annat. Varför skulle det vara okej med nikotin när jag är emot andra tyngre saker? Ja, jag är yrkesskadad. Sen är det ju det faktum att jag inte vill. Ska jag göra det här så ska det vara cold turkey. Allt eller inget! Hela vägen. Det är där boken kommer in. När min envishet tryter, för det kommer den att göra, men jag vet att det är nikotinmonstret som vill ha sitt. Då ska jag ta hjälp av boken. Som nån form av livlina till en drunknande. Sen har jag en av mina morötter som jag kan tänka på också; jag sparar etttusenåttahundra kronor i månaden eftersom jag rökte en ask om dagen som jag kan lägga på annat. Och idag har jag sparat min första femtiolapp på att inte köpa cigaretter idag.

Problemet är ju då att jag kommer att ha humörsvängningar som inte är från denna värld. Enda tröst jag har att ge de som drabbas av min vrede är att det går över. Om ett par veckor så är jag nikotinfri. Det tar nämligen så länge för skiten att gå ur kroppen helt (enligt boken ovan alltså). Det kommer att vara värt det. Fjorton dagar går ju fort. För jag märker ju av den första effekten av rökfriheten som kommer nästan på en gång: Man luktar bättre. Jag behövde bara ta en dusch.

Okej. Jag inser ju att jag är inne i någon form av smekmånad ifråga om det här. Just nu känns det väldigt bra. Och enkelt... får man säga så? Men jag vet, imorgon är en annan dag. Jag säger som en tolvstegare skulle säga; jag vet inget om morgondagen, men idag... idag är jag rökfri.
 
En dag i taget helt enkelt.