träd II
Nu har det gått ett par dar sen jag skrev om att farsan hamnade under ett träd och nu vet jag lite mer om vad som hände och hur det ligger till. Han fick ett träd över sig på jobbet helt enkelt. En olycka som kan hända så lätt när man är skogshuggare som han är. Att han klarat sig undan hittills är bara ett under... det är ju ändå så att han har jobbat i skogen sen han var liten parvel. Så i torsdags blev det stopp på hans jobbkarriär eller vad man ska säga. Ett träd som vinden slet tag i och välte åt helt fel håll. Samtidigt som det inte ens var trädet som de skulle fälla som föll över han. Så det kan gå. Men nu ligger han på xxxxx sjukhus och ser bara ömklig ut. Men det kanske man själv skulle göra misstänker jag. Med tre brutna revben och krossad knä, och med kraftig hjärnskakning och hål i huvet efter en gren som slog ner, och igenom, hjälmen.
Men han lever i allafall. Det kunde ju ha gått värre. Mycket värre. Nu blir han liggade en stund, vilket i sig är bra då han tillhör dem där som inte kan ta det lugnt helt enkelt. Han blir rastlös och uttråkad så lätt att det är väl bra att han blir liggande en tag, så han kan läka ihop som han ska. Kul är det ju inte, och det är inte så man vill se sin far direkt. Men nu är det som det är. Och när jag var uppe och hälsade på så har inte skadorna eller morfinet gjort skada på hans humor i allafall. Och sen det där att hans ödestänk är som mitt... kanske därifrån som jag har fått det tro? Att saker och ting sker av en anledning, även om han sa också att det är lite svårt att se vad den anledningen är just nu när han ligger där. Och sen att han redan ser positiva saker med att det hände.... han tvingas sluta röka och sen att han kommer nog att gå ner i vikt. Så om ni undrar var jag har fått min humor och tänk ifrån så är det nog från han. Jag har ju alltid varit pappas flicka. Man slutar ju inte att vara det även om man blir gammal... vuxen känns lite fel ord även om man är det ändå.
Idag kommer jag att åka in igen och titta till farsgubben igen. Han mår lite bättre nu i allafall... igår hade han till och med kunnat dricka kaffe. Litet framsteg mitt i eländet.
Men han lever i allafall. Det kunde ju ha gått värre. Mycket värre. Nu blir han liggade en stund, vilket i sig är bra då han tillhör dem där som inte kan ta det lugnt helt enkelt. Han blir rastlös och uttråkad så lätt att det är väl bra att han blir liggande en tag, så han kan läka ihop som han ska. Kul är det ju inte, och det är inte så man vill se sin far direkt. Men nu är det som det är. Och när jag var uppe och hälsade på så har inte skadorna eller morfinet gjort skada på hans humor i allafall. Och sen det där att hans ödestänk är som mitt... kanske därifrån som jag har fått det tro? Att saker och ting sker av en anledning, även om han sa också att det är lite svårt att se vad den anledningen är just nu när han ligger där. Och sen att han redan ser positiva saker med att det hände.... han tvingas sluta röka och sen att han kommer nog att gå ner i vikt. Så om ni undrar var jag har fått min humor och tänk ifrån så är det nog från han. Jag har ju alltid varit pappas flicka. Man slutar ju inte att vara det även om man blir gammal... vuxen känns lite fel ord även om man är det ändå.
Idag kommer jag att åka in igen och titta till farsgubben igen. Han mår lite bättre nu i allafall... igår hade han till och med kunnat dricka kaffe. Litet framsteg mitt i eländet.
Kommentarer
Trackback