TiB
Idag har jag åkt tåg igen. Sådär hastigt och lustigt fick jag en tid till idag utefter just TiB rutt. För er som inte vet det så betyder det Tåg i Bergslagen och är just det vad det är. Den börjar i stan och fortsätter ända bort till Dalarna. Och visst var det så att jag tog mig en avstickare till ursvenskaste av våra län: Dalarna. Hade det inte varit novemberväder idag hade jag till och med uppskattat avstickaren ditåt, men nu var det bara grådassigt och det blåste isvindar. Men när jag skulle åka hem så dalade det ner en och en annan snöflinga... som jag måste erkänna att jag faktiskt saknat den här vintern. Det här går ju liksom inte; Ingen vinter utan snö. Men jag vet att jag inte behöver oroa mig för vecka nio kommer det att finnas snö. Slår liksom inte fel det där. Visst, en och en annan kanske säger att där har jag fel, men nä det har jag inte. Kan vara bar backe i början av veckan så spelar det ingen roll. Det kommer att snöa då, men hur mycket är en annan sak.
Det där med vädret var väl en onödig parentes mitt i allt kan man ju tycka, men intrycken från idag sitter liksom i ett tag märker jag. Orsaken till resan var en anställningsintervju. En av dem där jag skickade iväg mest för att kunna redovisa att jag faktiskt söker "alla" jobb som finns därute. Jag blev mäkta förvånad när de ringde i måndags och ville träffa en. Inte så mycket att göra åt det och det var bara att pallra sig iväg. Jag kände mig lite inklämd där med fem (!) stycken som satt och tittade ut en, innan utfrågningen började i tre kvart. Sen underlättade det ju inte att en av dem som fanns med mötte jag som hastigast utanför och kommenterade att det var rätt ställe och att jag skulle träffa xxx. Syntes långa vägar liksom. Hmmm... bra eller dåligt?
Jag hade en massa dötid att ha ihjäl, så det blev att jag läste ut den där Koontz boken jag skrev om ett tag sen. Det var då en seg jävel! Men nu är den placerad i bokhyllan igen och jag kommer ju inte att rekommendera den som första Koontz bok direkt. Han förtjänar det inte... och inte personen som ska lära känna hans verk heller. Suck. På vägen upp fick jag ett annat samtal om att det fanns en tid avsatt för ett möte med eventuell ny arbetsgivare. Ser man på. Kanske därför som jag inte direkt var nervös inför mötet jag hade framför mig. Men nu måste jag sätta mig in i saker och ting om det nya stället. Så det ser i allafall ut som att jag kan nåt. Kan ju lätt erkänna att jag kände mig en aning dum där med fem stycken ansikten stirrande på en och man inte riktigt visste vad det var jag hade sökt till. Illa. Men hur som helst så ska jag inte måla fan på väggen för det är väl så att det löser sig oavsett vad som händer framöver. Och kanske plötsligt så sitter man där med ett jobb... kanske... eventuellt... nog... eller?
Det där med vädret var väl en onödig parentes mitt i allt kan man ju tycka, men intrycken från idag sitter liksom i ett tag märker jag. Orsaken till resan var en anställningsintervju. En av dem där jag skickade iväg mest för att kunna redovisa att jag faktiskt söker "alla" jobb som finns därute. Jag blev mäkta förvånad när de ringde i måndags och ville träffa en. Inte så mycket att göra åt det och det var bara att pallra sig iväg. Jag kände mig lite inklämd där med fem (!) stycken som satt och tittade ut en, innan utfrågningen började i tre kvart. Sen underlättade det ju inte att en av dem som fanns med mötte jag som hastigast utanför och kommenterade att det var rätt ställe och att jag skulle träffa xxx. Syntes långa vägar liksom. Hmmm... bra eller dåligt?
Jag hade en massa dötid att ha ihjäl, så det blev att jag läste ut den där Koontz boken jag skrev om ett tag sen. Det var då en seg jävel! Men nu är den placerad i bokhyllan igen och jag kommer ju inte att rekommendera den som första Koontz bok direkt. Han förtjänar det inte... och inte personen som ska lära känna hans verk heller. Suck. På vägen upp fick jag ett annat samtal om att det fanns en tid avsatt för ett möte med eventuell ny arbetsgivare. Ser man på. Kanske därför som jag inte direkt var nervös inför mötet jag hade framför mig. Men nu måste jag sätta mig in i saker och ting om det nya stället. Så det ser i allafall ut som att jag kan nåt. Kan ju lätt erkänna att jag kände mig en aning dum där med fem stycken ansikten stirrande på en och man inte riktigt visste vad det var jag hade sökt till. Illa. Men hur som helst så ska jag inte måla fan på väggen för det är väl så att det löser sig oavsett vad som händer framöver. Och kanske plötsligt så sitter man där med ett jobb... kanske... eventuellt... nog... eller?
Kommentarer
Trackback