hRaven

Visserligen är klockan efter mitt på dagen, men man kan ju vara nyvaken för det. Nu är det kanske inte just så bokstavligt som det låter, men visst hade jag sovmorgon idag. Pojken väckte mig med att meddela att kaffet är klart. Trevligt med en sån väckning, även om jag sov kasst inatt. Sen var det en liten stund uppe med pojken innan han gick iväg till jobbet lite tidigare så han kan sluta tidigare och vara hemma med mig. Hjärnan är inte riktigt med idag heller märker jag när jag stavar som en kratta igen och meningarna blir jättefel. Men som jag sa till han också imorse när han undrade vad jag tänkte på så sa jag att; jag är bara nyvaken och formlös. Mmmm, precis... men idag är en sån där dag som det känns som om man bara gled ur sängen och liksom hasade sig likt en blobb till köket för att få sig en mugg med kaffe innan man släpade sig vidare. Känner mig bara sådär äckligt formlös och seg idag helt enkelt. Känner mig inte alls som mänsklig helt enkelt. Förhoppningvis går den känslan över till senare. Blir väl lite bättre när jag vart utomhus en stund skulle jag tro...

Nyvaken och formlös. Vet inte vart jag är på väg. Inga mål. Dagarna går och konturerna av en blir suddigare. Vem är jag? Vart är jag på väg? Jag vill kunna fylla mina dagar med liv. Visserligen så är det ju så, men det är alltför många dagar som bara finns där och fylls av tristess. Jag vill kunna leva fullt ut. Just nu känns det bara som om jag satt i livets väntrum där alla andra har något att gå till, att göra. Fick frågan förra veckan om mina intressen och vad jag gör när jag är ledig... hmmm? Insåg på vägen hem från mötet att det är som om jag har satts på "var-god-dröj" läge. Ingen bra känsla det där. Att det finns en massa saker som jag skulle vilja göra, men att det känns som om jag inte kan göra det just nu. Att påbörja saker som jag inte ens vet om jag kan slutföra. Eller att binda sig till att göra nåt i ett år framåt känns lite förhastat när jag inte ens vet vad jag gör nästa vecka. Den här veckan vet jag ju hur det ser ut... svårare än så är det inte. Men det känns psykiskt påfrestande att inte veta vad livet har planerat för mig. Fick ju frågan för ett par veckor sen om jag ville ha en katt. Jag skulle älska att ha en katt, men just nu skulle det inte funka med att ha en katt i mitt liv. Så som jag flaxar mellan mitt och pojkens hem. Eller som när jag fick frågan om jag kommer att åka på kryssningen om ett par månader... vet ju inte hur mitt liv ser ut då. Om jag är fortfarande arbetslös, vilket gör att jag inte har råd, eller om jag kanske har ett jobb jag inte kan ta ledigt ifrån. Väldigt enerverande att inte veta någonting. Att inte kunna planera någonting och mitt i allt så känner man sig bara formlös och dränerad på energi. Sen vet jag ju att när jag får frågan om vad jag vill så har jag inga svar att ge. Jag vet inte.

Sen underlättar det ju inte att jag drömmer skumma drömmar. Drömde nämligen sådär jätteskumt igen så att man inte riktigt vet vad det är för saker som jag ska bearbeta egentligen. Drömde att jag och pojken var nere och hälsade på i byn jag bodde i förut, och sen att jag försökte få ihop en tid att gå över och fika hos en av de gamla killkompisarna jag hade där. Detaljer behöver jag inte gå in på mer än så, mer än att det var inte det lättaste att försöka få samtalet att flyta. När jag vaknade så insåg jag ju hur jäkla konstigt drömmen var och är. Det är nämligen så att han jag försökte åka över hälsa på är död. Konstigt om det var svårt att få till en fika med honom... Så frågan är ju den då att hur kommer det sig att jag drömmer om sånt? Om han? eller är det bara så att han symboliserar nåt som jag inte riktigt förstår. Jag tror på det sistnämda, men ändå. Så vad är det jag behöver bearbeta i mitt riktiga liv? Skumt det där som fan... Men en del drömmar tillhör den där kategorin helt enkelt. Ibland förstår man ju dem utan att ens behöva tänka så mycket och sen kommer det bara nätter som den jag hade inatt. Bara konstigt.

Näää, ska försöka vakna till liv och kanske få till en och en annan kontur i mig själv så jag kan skriva sådär jättepositiva jobbsökarbrev till arbetsgivare som ändå inte vill ha en. Eller kanske bara jag som målar fan på väggen igen?