hRaven

nu vet jag...
nu vet jag saker som jag inte vill veta...
vill inte veta...
men bilderna ploppar upp i mitt inre oavsett om jag vill eller inte...
alla de gånger man suttit här och ”pratat”...
allt det man sagt...
och vetskapen om att hennes agenda hela tiden var en annan...
veta allt det så här i efterhand håller på och äter upp mig innifrån...
gjort att jag blivit paranoid...
cynisk...
cynisk mot en del folk...
är för empatisk för att kunna säga att jag är det helt och hållet...
ifrågasätter...
ifrågasätter mitt eget förstånd...
ifrågasätter allt och alla...
ifrågasätter mig själv...
och sveket gör ont...
den svider...
vetskapen att jag bara stod och såg på...
blind...
blind av tilliten för honom...
på oss...
men det borde jag inte ha gjort...
men nu litar jag inte på folk...
ingen...
alla dem så kallade vänner jag har har jag omvärderat...
misstänkt...
och tagit bort...
listorna blev decimerade...
korta...
tomma...

och jag sörjer det liv jag inte har kvar...
inte kommer att få...
som tagits ifrån mig...
som raderats...
dödats...
det liv som jag hade...
sörjer vetskapen att jag bara är en romantisk nolla...
en hopplös och patetisk kärring som trodde på någonting...
som trodde på kärleken...
sörjer det liv jag önskar att jag hade kvar...
nu finns ingentig...
bara tomt...
ensamt...
mörker...
bitterhet...
död...

och önskan om att jag en dag kommer att få tillbaka tron på människan...
kärleken...
vännerna...
att jag åter kan få tillbaka den styrka jag hade...
att jag en dag kommer att åter stå rak i ryggen...
stolt...
att jag en dag har slickat klart mina sår...
att jag en dag inte är strimmig av tårar...
att jag en dag får mina vingklippta vingar lagade...
att jag en dag reser mig ur askan som fågel fenix...
jag längtar till den dagen då jag kan andas utan konstgjord andning...
att stå på egna ben...
istället för att gå på knäna...
att klumpen i bröstet släpper...
ångesten lämnar mig...
jag längtar till den dagen då jag kan tänka tanken utan att vilja begå våldsamma handlingar..
utrota allt och alla...

tjugoen dagar sen var första dagen efter min svartaste dag hittills...
om man inte räknar söndagen sist...
tjugoen dagar av tårar...
tjugoen dagar av ångest...
tjugoen dagar av sorg...
tjugoen dagar av ensamhet...

min värsta mardröm blev sann...
min största skräck och fasa blev verklighet...
han lämnade mig...
och jag vet inte hur jag ska kunna resa mig igen...
och när jag hade kommit upp igen så kom nästa stöt...
han gör det för en annan...
hur ska jag kunna gå vidare?
hur ska jag någonsin kunna lita på någon igen?