hRaven

för exakt tre veckor sen så fanns det någonting som heter vi...
tre veckor...tjugoen dagar...
det är mycket som kan hända på tre veckor...
speciellt om du är mig...
måndag för tre veckor sen var allt som vanligt...
"vi" fanns...
det fanns ingen anledning till oro...
visst, saker och ting kunde ha varit bättre, men trots allt så fanns det någonting...
någonting att bygga på...
jobba på...
rädda...
tre veckor sen...

jag hade funderat på hur jag skulle ta upp en väldigt känslig fråga...
för hur tar man upp någonting som man inte ens velat tänka på...
som man avfärdat....?
det här med barn...
(ja, ni läste rätt)
hur naturligt som helst...
visst, så länge du inte är hRaven...
folk har frågat...undrat...
men det har alltid varit samma svar... ; vill inte...
och så "inte nu"...
men nu kan jag låta alla andra veta...
jag vill ha...
jag önskar...
har haft funderingarna sen i höstas...
ett naturligt steg i livet...
i förhållandet...
i äktenskapet...
men nu är det för sent...
varför skulle det vara så jävla svårt?
hade kunnat sagt det för länge sen...
men hur säger man någonting till mannen man levt med att "hej, du vi skaffar barn"
det gör man inte...
speciellt när man varit den som varit anti allt sånt...
men funderingarna kom i höstas...
trots allt, vi hde varit och gifta de senaste nästan nio åren då...
men, som sagt...
hur tar man upp sånt?
det finns inga bra dagar...
inga bra tillfällen...
det blev mer påtagligt på kryssningen för en månad sen...
frågade, men svaret blev ej tillfredsställande....
och så helgen för tre veckor sen...
när han fick frågan om han kunde dela med sig av hans säd...
smickrande? javisst...
men som sagt, hur tar man upp sånt?
ville ju inte lura honom heller...
men som sagt, nu är det för sent...
han lämnade mig...
dumpade mig...
efter nio år och fyra månader...
det finns inget vi...
det finns ingenting kvar...
vi hann aldrig...
jag hann aldrig...
nu kommer det aldrig finnas små fötter som kommer från oss...
synd, för dem hade blivit vackra...

mycket händer på tre veckor...
och det enda jag som jag tänker på är vad det var jag kunnat göra annorlunda?
svaret är, ingenting...
ingenting, om jag inte ändrat min personlighet helt och hållet...
hans val...
hans liv...
hans känslor...
hans helvete...
tyvärr drog han med mig i skiten...
istället för att prata, så teg han...
istället för att kämpa, så gav han upp...
han kunde inte ens säga det till mig...
han kan inte ens se mig i ögonen...
nio år och fyra månader...
bara att kasta i soptunnan...
som ingenting...
som om det aldrig funnits...
alla dagar...
alla år...
en lögn...
någonting jobbigt...
någonting man måste bli av med så fort som möjligt...
för bråttom, det har han haft...
kunde inte ha varit mer stressad...
gav en orsak...
som blev en annan till andra...
som sen blev verklighet...
som blev till det jag befarade...
han bedyrade att det vara bara han...
ingenting med mig att göra...
men si, det var som jag misstänkte...
det fanns en annan...
vet ej vad som svider mest...
hans lögner eller hans svek...?
kanske det är samma sak?
vet ej just nu...
nackdelen är att känslorna jag hade för tre veckor sen finns kvar...
om än skadade...

så dessa tre veckor har innehållit följande; tårar, ilska, sorg....
mest av dem tre...
annat kan diskuteras...
det blir inget mer...
aldrig mer...
hann aldrig säga det jag skulle...
ville...
borde...
nu är det för sent...

han är hos henne...