hRaven

var på en föreläsning nu på morgonen...
om missbruk, medberoende och anhöriga...
enligt tolvstegsmodellen...
intressant, men en del aha upplevelser...
speciellt sista delen av den...
den om rädslor...

föreläsaren menade på att vår största rädsla grundas innan tvåårsålder...
den som vi får leva med resten av våra liv...
det finns visserligen sätt att hantera den...
att bearbeta den...
men där satt jag och blev smärtsamt medveten om min egen rädsla...
den att bli avvisad...
lämnad...
ensam...
men ändå är det just det jag gör...
den sjuka sidan av mig gör just allt för att det ska förverkligas...
besannas...
så jag kan "nöjt" säga sen att vad var det jag sa...
visste det ju...
även om det är det sista som jag vill...
att bli avvisad...
lämnad...
och ensam...

mönstret är så tydligt...
när jag mår som sämst...
när jag sluter mig in i mig själv...
då stänger jag av omvärlden...
när det är då som jag skulle behöva sträcka ut handen...
säga det högt...
prata om det...
inte dra mig undan...
låta mig beröras...
kramas om...
och inte bara säga; äh, det är ingenting...
smått irriterad på envisa frågorna...
snäser åt mannen till exempel...
det är inte jag som pratar då...
utan min rädsla...
jag behöver hållas om...
jag behöver ställas mot väggen...
jag behöver prata med någon...
någon som inte låter sig nöjas med svaret; äh, det är ingenting...

istället sluter jag mig...
sätter på leende masken...
den där delen av mig som låtsas oberörd...
den där förrädiska masken som lägger sig som ett täcke över ens inre...
som om det vore en pansar...
tills dagen kommer när jag får det bekräftat...
jag har ingen...
avvisat för många för många gånger...
sagt nej till vännen...
varit avvisande och svävande i telefon...
kanske till och med inte svarat bara för att jag sett vem det är...
inte utnyttjat axeln som erbjuds...
eller famnen som är öppen för mig...
till slut möts jag av kyliga röster...
kalla handen...
ryggtavlan som är på väg bort...
och allt bara för att jag är rädd för att bli avvisad...

det är därför som jag inte säger nej...
för tänk om de inte frågar igen...?
det därför som jag inte talar om för folk hur jag mår...
för tänk om jag blir för krävande...?
det är därför som jag avvisar folk...
tänk om de visste hur jag känner...?
det är därför som jag tagit på mig rollen som psykolog i kompiskretsen...
för tänk om de visste att jag mår lika dåligt eller till och med sämre...?
vem vill ha en människa i sin omgivning som mår kasst?
vem vill ha en människa i sin närhet som inte säger någonting av vikt?
vem vill ha en människa i sin omgivning som inte litar på sig själv?
där omslaget och första anblicken säger nåt annat?
för vem skulle orka med mig?
mina nojor?
mina mardrömmar?
mina rädslor?

hur ska jag kunna våga visa...
visa att jag är också kan vara svag?
visa att jag är rädd?
visa att jag är orolig?
visa att jag är sårbar?
visa att jag älskar?
visa att jag längtar?
visa att jag faktiskt också har drömmar?
hur ska jag våga visa vad jag egentligen känner?
hur ska jag våga riva muren?
hur ska jag våga ta av mig masken?
hur ska jag våga möta världen utan dem?

hur ska jag våga...
hur ska jag våga lita på andra?
när jag inte litar på mig själv just nu...
hur ska jag våga se andra i ögonen?
när jag undviker min egen blick i spegeln...
hur ska jag våga visa mig sårbar?
när jag har svårt att erkänna det för mig själv när jag är ensam...

är inte uppfostrad så...
"ensam är stark"
"jag behöver ingen"
"kan själv"
och så det sista som jag fick inpräntat...
"du ska inte tro att någon bryr sig om dig"
några av anleningarna varför jag alltid ska vara så "duktig"..."stark"...
men så tillät inte min uppväxt några större känslomässiga yttringar...
vissa saker pratade man inte om...
som jag får betala priset för idag...
när jag kommer på mig själv att hålla mannen utanför...
men när man mår dåligt så är det mitt försvar...
äh, det är ingenting...
och jag får betala priset för avvisningarna...
tystnaden som möter hans undran...
blickar...
men min rädsla gör att jag inte vågar visa mig svag...
ledsen...
sårbar...
tills det brister...
åsnans rygg brister av känslomässiga tyngden...
för visst kan jag vara envis som en åsna...
det erkänner jag...
men ibland undrar jag om jag är lika dum som en sån?
där jag inte ser vad jag gör med mina nära och kära...
och tills slut har jag bara ensamheten och tystnaden som sällskap...
som ett eko mellan väggarna...
hoppas bara han förstår på nåt sätt...

det enda jag bara kan undra över är hur jag kunde låta rädslan ta över mitt liv...
hur jag lät rädslan ta kontrollen över min vilja...
men det kanske så rädslan arbetar...
den lever på osäkerheten...
tvivlet...
oron...
ångesten...
och så en dag inser man att min rädsla håller på och besannas...
om jag inte gör någonting nu...
helst igår...
innan det är för sent...
innan orsaken till rädslan blir verklig...
men så kanske det redan är för sent...
men det får tiden utvisa...
nu är det bara att bearbeta den en dag i taget...
enligt tolvstegsfilosofin...
det är bara jag som kan göra någonting åt det...
men det innebär en stor risk...
en risk som jag måste ta...
en risk att bli avvisad...
ett steg i rätt riktning är att skriva detta här...
en form av erkännande...
sen kanske det blir enklare...
men tillåt mig tvivla...