hRaven

Som sagt, isbjörnar ute på gatorna här uppe. Nu när det är dag och man faktiskt hunnit vänja sig vid kylan så är det ganska skönt faktiskt. Kan ju vara det att snålblåsten lagt sig och att solen skiner. Igår var det helt andra förutsättningar, och så har jag ju hunnit landa här uppe också. Har visserligen ingen som helst aning om jag sen gnisslade tänder eller ej, måste fråga om Pojken hörde nåt.

Jag skulle ju kunna skriva att jag leker hemmafru, men då skulle jag ju ljuga till en viss del. Hinner ju inte vara här uppe så länge att jag kan säga att jag gör det. Hade det vart nån annan av mina lediga veckor så skulle det ju vara sant, men inte nu. Blir mer av en långhelg istället. Visserligen så är Pojken på jobbet just nu, och jag är ensam hemma, men ändå. Fattas dagar för att jag ska kunna säga så. Sen har jag ju lite pluggande att göra också.

Tänker på situationen jag skapat för mig själv och inser vad det är jag saknar. Vad det är jag verkligen vill ha, men just nu är inte den drömmen möjlig. Hade jag råd så hade det vart en helt annan sak. Nu har jag ju inte råd. Pojken säger samma sak som jag. Om jag hade haft råd så hade jag gjort exakt det jag drömmer om att kunna göra. Fan att det ska hänga på just den biten. Vet ju så jävla väl att mitt välmående är låst vid just det. Att jag mår som jag gör just för att jag inte kan göra det jag önskar jag kunde. Det skulle ju vara så skönt att kunna göra just det. Säga orden. Men just nu är det inte möjligt. En del av mig önskar att jag hade modet, men samtidigt så hänger det ihop med så mycket annat. Fan att det ska hänga på ekonomin och inget annat. Fan fan fan.

Jag kanske ska sätta min önskan på papper så det kan bli verklighet. Kanske jag ska ta och skriva ner detaljerna och sen lämna över det där till ödet och universum. Samtidigt som man nu ska vara försiktig med vad man önskar sig, så vet jag ju att jag måste uttala min önskan högt om det ska bli ändring på det här. Kan inte fortsätta leva som jag gör. Kan inte fortsätta undra som jag gör. Kan inte fortsätta klaga som jag gör. De senaste två veckorna har liksom tydligt visat att det är dags att ta steget. Hur ska jag annars tolka det? Tecken i tiden liksom. Att jag under den gångna veckan accepterat saker och ting innan jag ens hunnit tänka efter. Befunnit mig på platser jag annars inte hade befunnit mig på. Pratat med människor om saker som jag annars undviker att prata om. Prata med. Jag sen suttit och sagt högt, både den ena och den andra, att det är så många fel i den här bilden att jag inte ens vet var jag ska börja. Och nu när jag sitter här uppe så inser jag ju hur sjukt det hela är. Hur jävla snedvridet hela den här situationen är. Fullkomligt åt helvete. Och jag, jag biter ihop och fortsätter att låtsas som det regnar. Distans till saker och ting gör väl så antar jag. Synd bara att jag ska tillbaka till mitt privata lilla helvete snart igen.

Om jag bara hade råd att göra det jag verkligen vill. Om jag säger min önskan riktigt tyst ut i universum, tror ni hon lyssnar? Tror ni hon skulle förstå?