hRaven

Jag har så mycket saker som jag skulle vilja få ner svart på vitt just nu. Saker som jag på grund av sekretessen inte kan yttra mig om. Men ååååh... vad jag önskar jag kunde. Kliar i fingrarna. Saker behöver komma ut. Orden är redan formulerade i skallen. Men nä. Tystnaden är total. Sekretessen oantastlig. Skyddande av individen.  Men jag kan i allafalla säga att kvällen bidrar till orsakerna jag gärna befann mig på en annan plats långt borta härifrån. En plats där jag kan andas. En plats där jag kan leva utan att behöva ha ögon i nacken.

Dagar som den här gör att jag efter att ha blivit ensam i tystnaden med mina funderingar verkar hamna i någon form av trans där min hjärna upprepar refrängen från Blå Himlen Blues.
Där man kan andas
om man har glömt bort hur man andas
där man kan älska
om man glömt bort hur man älskar
(nu är jag osäker om det där är ordagrant eller om det är så som jag kommer ihåg den. Rätta mig gärna om jag har fel. Just nu har jag inte texten framför mig)

Jag vet inte vad det är med den låten som återkommer i mitt inre. Hur just de orden har fastnat och återkommer med jämna mellanrum, beroende på vilket kaos det råder utanför mig.

...där man kan andas...  och hans röst i just den låten. Underbart.

Just nu önskar jag mig till en plats där jag kan andas. Jag önskar jag kunde befinna mig på en plats där jag kan vara jag. En plats där demonerna bara är  illusioner som försvinner i dagsljuset. Jag är bara en människa av kött och blod. Vissa dagar är jag mer mänsklig än andra. Ibland är min hud som pansar. Vissa andra är jag hudlös. Idag är en av dem där dagarna där jag har sprickor i min mur.

En del dagar glömmer jag bara bort hur man andas...