skittisdag
Efter en av de längsta nätterna jag haft på jobbet sen jag började där så hoppade jag på ghettoskytteln hemåt. Blev att inhandla saker som blev dyrare än planerat, men jag överlever nog. Väl hemma så var det ingen här och jag är utan badrum...igen. Ingen trevlig syn direkt.
Men så dök det upp en kille upp och skulle lägga in klinkers. Visst, bara det görs rätt denna gång, sa jag. Han ursäktade sig med att säga att det inte var han som var här senast. Skit samma tänkte jag. Hantverkare som hantverkare tänker jag bara. Jag är jäkligt trött på dem för tillfället kan jag ju meddela er. Efter att jag har allt klart och det blir rätt gjort så vill jag inte se en enda hantverkare den närmsta tiden. Okej, nu drar jag alla över en kam men just nu skiter jag fullständigt i det. Mitt liv. Mitt hem. Och jag vill för i helvete vara ifred! Låt mig få sova bort dagarna om jag vill. För att jag måste.
Idag försöker jag andas. Fan blir allt större på min vägg. Och tröttheten, den psykiska tröttheten, är obarmhjärtlig. Jag vet att jag skulle kunna ligga och sova hos Rockern för tillfället, men jag tror hon fattar mitt kontrollbehov i det här läget. Det är ju bara för mycket just nu. Att se skiten. Att se misären och kaoset gör ju det inte enklare, men nu vet jag ju. Nu slipper jag undra. Och jag vet nu i vilket skick den kommer att vara när jag lämnar hemmet imorgon. Sova i min egen säng tänker jag bara.
Hade det vart en vanlig arbetsdag hade jag tagit skytteln till andra sidan stan istället. Men nu är det ju inte det. Har en heldag att ta itu med imorgon istället, så det där med sova idag kan jag ju skjuta på tills jag vet att jag inte kommer att ha en massa gubbar rännande på någon av våningarna i huset. Och om andra skulle ens våga störa mig så blir det securitas på de dem. Skit ska skit ha. Orka liksom. Tålamodet har liksom tagit slut. Orkar inte mer. Och jag, jag brukar tåla en hel del. Men nu har jag sänkt ribban rejält. Ska bli den där griniga halvgalna kärringen ett par decennier tidigare än planerat. Blöö.
Bara fem-sex timmar till av vanliga dödligas arbetsdag kvar då. *suck*
Andas var det va?
Men så dök det upp en kille upp och skulle lägga in klinkers. Visst, bara det görs rätt denna gång, sa jag. Han ursäktade sig med att säga att det inte var han som var här senast. Skit samma tänkte jag. Hantverkare som hantverkare tänker jag bara. Jag är jäkligt trött på dem för tillfället kan jag ju meddela er. Efter att jag har allt klart och det blir rätt gjort så vill jag inte se en enda hantverkare den närmsta tiden. Okej, nu drar jag alla över en kam men just nu skiter jag fullständigt i det. Mitt liv. Mitt hem. Och jag vill för i helvete vara ifred! Låt mig få sova bort dagarna om jag vill. För att jag måste.
Idag försöker jag andas. Fan blir allt större på min vägg. Och tröttheten, den psykiska tröttheten, är obarmhjärtlig. Jag vet att jag skulle kunna ligga och sova hos Rockern för tillfället, men jag tror hon fattar mitt kontrollbehov i det här läget. Det är ju bara för mycket just nu. Att se skiten. Att se misären och kaoset gör ju det inte enklare, men nu vet jag ju. Nu slipper jag undra. Och jag vet nu i vilket skick den kommer att vara när jag lämnar hemmet imorgon. Sova i min egen säng tänker jag bara.
Hade det vart en vanlig arbetsdag hade jag tagit skytteln till andra sidan stan istället. Men nu är det ju inte det. Har en heldag att ta itu med imorgon istället, så det där med sova idag kan jag ju skjuta på tills jag vet att jag inte kommer att ha en massa gubbar rännande på någon av våningarna i huset. Och om andra skulle ens våga störa mig så blir det securitas på de dem. Skit ska skit ha. Orka liksom. Tålamodet har liksom tagit slut. Orkar inte mer. Och jag, jag brukar tåla en hel del. Men nu har jag sänkt ribban rejält. Ska bli den där griniga halvgalna kärringen ett par decennier tidigare än planerat. Blöö.
Bara fem-sex timmar till av vanliga dödligas arbetsdag kvar då. *suck*
Andas var det va?
Kommentarer
Trackback