hRaven

Mitt i natten då. Alldeles för många timmar har passerat bäst före datum i min hjärna kan jag ju meddela er. Misstänker å det kraftigaste att det kommer att märkas på min stavning i resten av det här inlägget. Vet ju med mig att jag stavar som en kratta då jag är trött och när jag är såhär trött så finns det liksom ingen besserwisser som kommer och talar om för mig att saker och ting inte stavas så som jag skriver just nu.

Jag var tvungen att ringa upp Rockern på vägen till jobbet när jag väntade på bussen nere vid stationen. Annars hade väl folk ringt efter transport och krama-mig-själv tröja till mig. Jag stod där och småflinade och skrattade till för mig själv. Jag var ju liksom tvungen att göra en undanmanöver där för att jag inte skulle se alltför suspekt ut där jag stod. Orsaken? Eftermiddagens händelser när jag skulle hämta nyckel till lägenheten jag kommer att ha fri tillgång till till och med sista veckan i januari. Personerna som jag träffade då är tre personer som jag kommer att kalla 1, 2 och 3 för att inte göra er alltför förvirrad. 1:an är personen jag skulle träffa. 2:an är en person som känt mig mer än halva mitt liv, en gammal mellanstadielärare till mig. Och nummer 3 är båda deras arbetsgivare och en som följt mitt liv de senaste tjugo åren. Kryptiskt? Jo, lite, men det finns en anledning till det. Efter kramkalaset och pussandet med nummer 3 (hon gör så) så blev det snabba uppdateringar om livet i allmänhet genom att hon bad mig ta en snabbvariant för de senaste åren. Sagt och gjort: Jag är redo för dårhuset och sen har jag en ny. Nu är det ju så att nummer 3 vet exakt hur skilsmässan var och hur jag mådde tiden efter den. Hon skrattade och konstaterade enkelt: Är inte vi alla redo för dårhuset emellanåt? *ler* Hon menar att det är sundhetstecken. Är man medveten om att man håller på och bli galen så är man frisk. Det ni! ;) Och sen var hon jätteglad över nyheten om denne nya och jättenyfiken. Så det känns lite som det är dags för en fika där borta så hon får full rapport istället för snabbvarianten.

Nu svävar jag ut igen alltför mycket och pratar om saker som inte direkt har med saken att göra. Det jag skulle berätta om var ju orsaken till samtalet till Rockern. Undanmanöveringen jag gjorde lite snyggt där. Jag blev erbjuden jobb på stående fot. Nu är det ju så att jobbet i sig är ju hur bra som helst egentligen, men det finns ett riktigt stort men där. Och det är det men:et som gör att jag inte riktigt vet om jag skulle klara av det hela. Nackdelen är ju att jag övervägar erbjudandet. Faktiskt. (Och ja, Rockern du får sitta och gapa med öppen mun nu. Blinka lite också så ser du bättre vad jag skrivit *flinar*). Berättade om det där till Pojken också och han skrattade rakt ut. Jag förstår honom. Jag gjorde ju det själv efter att frågan jag fick hade landat ordentligt. Lite svårt att få saker och ting att landa när de måste ta sig igenom flera lager av kaos och katastroftänk, för att inte tala om att de måste stanna på vägen och beundra den fan jag målar på väggen också.

Så kommer jag till jobbet. Tittar på tavlan över namn som vi har här. Jag ser de nytillkomna och får senaste nytt från kollegan så konstaterar jag att det där jobberbjudandet jag fick under eftermiddagen lockar mig allt mer. Tro mig. Så jag ska väl ta reda på om de menade allvar. Plus vad det innebär rent konkret. Och om lön. Och så vidare och så vidare. Skulle jag säga var och vad saken gäller så skulle ni säkert ringa efter den där krama-mig-själv tröjan till mig. Så illa är det. Men risken är stor att om jag stannar kvar här så kommer jag att behöva den där tröjan snart ändå.