hRaven

Visserligen tycker jag om att vara hemma, men det fattas något väldigt väsentligt. Jag saknar Pojken. Ville inte alls åka hem redan idag, men nu har jag sett till att få ett parallellschema jämte jobbet så då blir det såhär. Det är ju inte för alltid och veckorna går ju fort. Men ändå. Saknar Pojken. Han ligger och sover hemma hos sig och jag ska sova hos mig. Saknad. Så är de att ha distans förhållande. Inte alls roligt just nu.

Söndagkväll och jag tänker på allt det där som sagts och diskuterats under helgen, och hur bra det är egentligen. Vi har våra samtal långt in på nätterna ibland och pratar om allt mellan himel och jord. Hur bra som helst. Och jag är närvarande. Hundraprocentigt närvarande och inga som helst konstigheter eller sånt som kan ställa till det i skallen. Han har en lugnande inverkan på mig. Jag har sagt det förr, men under helgen när vi pratade om det där med hur han påverkar mig så berättade han om en grej. Hur paret som vi träffades igenom har märkt skillnad på mig nu och hur jag var förr. Att jag har blivit lugnare. Och hur killen i paret sagt att jag behövde nog någon som var stabil. Då undrar jag ju om hur jag var innan? Fick upp en bild av mig själv som en nervös halvpsykotisk kärring. Alltså, när jag lärde känna paret i fråga. Just nu i en annan livstid med andra förutsättningar och framför allt med en annan karl. Samtidigt kan jag ju inte låta bli att undra om det nu var sådär illa som det verkar på folk, och ändå inte, så kan man ju fråga sig om varför ingen säger nåt! Och jag försöker komma underfund med hur jag var då. Vem jag var då.

Sen kommer man ju inte ifrån att det är ju trevligt att höra att folk har bra saker att säga om en och att min förändring är till det bättre. Kunde ju vart tvärtom.

Hemma igen då. Känns som det var nyss jag åkte härifrån. Tydligen har det gått fyra dagar redan. Suck. Nu blir det några veckor tills vi ses igen. Mitt schema ställer till det för oss. Dubbelsuck.

Jag hade hellre stannat kvar där uppe.