hRaven

Ännu en röd dag. Har sovit ordentligt idag. Tagit vara på tiden och känner mig relativt utvilad. Ja, hann ju vakna några gånger och titta på klockan med känsla av att försova mig igen. Aldrig en bra känsla. Hade turen att lyckas somna om. Korsitaket. Just nu känns det som om jag kommer att få problem med det där framöver, förutom på helgerna när jag har lägenheten för mig själv. Så jag kan ju se det som en förberedelse inför resten av januari. Får ju hål i väggen imorgon. Sen vette fan vad som följer. Det får väggen visa helt enkelt.

Satt och frös på jobbet i natt igen. Funderade över saker och ting. Igen. Ensamma lugna vakna nätter gör så. Hinner reflektera över det ena och det andra och fan och hans mormor. Kommer alltid fram till samma sak. Inte bra. Verkligen inte bra. Måste verkligen göra något åt det här. Snarast. Tror inte att vårens studier kommer att göra saken så mycket bättre dock. Kanske till en del. Göra det uthärdligt, men sen då? Livet skall väl levas och inte härdas ut? Jag vill verkligen läsa det jag ska börja med nästa vecka, men glädjen över studierna dunklas av annat. Något större. Något som får mig att vilja krypa ihop under täcket och bara blunda en stund. Där känslan om att jag befinner mig på fel plats gör att det är svårt att andas emellanåt. Hur varje por i min kropp skriker ut i protest, som jag tystar så effektivt för en stund.

Jag sitter och läser andras bloggar. Jag följer en del av de stora och fylls av en längtan. Att jag vill också kunna göra det jag verkligen vill göra. Att jag vill också leva det liv jag vill leva. Att leva. Att skriva mer. Ge ord till det där som finns inom mig. Sådär bra så att det suger till inom andra som läser det jag skrivit. Jag vet ju att orden finns där. Jag måste bara ge dem fritt spelrum. Och inte som det är nu. Tystar ner rösten inom mig. Tystar ner kreativiteten. Tystar inspirationen för att orka med vardagen. För att orka med det dunkla som överskuggar allt annat. Det stora som finns över mig hela tiden. Det som får mig att vara något jag inte är. Det stora som gör att jag inte är den jag kan vara. Det stora som får mig att krympa ihop och uthärda. Inte bra det här. Inte alls bra. Måste verkligen göra något åt det här. Men det känns som om jag slåss mot väderkvarnar.

Ännu en röd dag. Helg mitt i veckan. Den sista på ett tag. Sen får vi snällt vänta några månader till nästa. Men då är det förhoppningsvis varmare. Ljusare. Lättare.