gamla fotspår
De dagar som det har funnits snö har jag under min vandring mellan jobbet och bussen följt samma rutt och därmed även mina egna fotspår. Jag kan se mina egna fotspår vara orröda och kalla i den vita snön och känner hur jag följer dem till mitt jobb. Jag går i mina egna fotspår helt enkelt. Mina gamla fotspår. Fan.
Lördagen kom och gick och det är närmar sig söndagmorgon. Trött som fan igen, men det är ju inte heller något nytt. Sitter mest och funderar kring fredagens händelser just nu. Skrattar lite för mig själv och undrar om jag faktiskt skulle klara av det arbete som erbjöds. Och svaret är faktiskt ja. Idag pratade jag med 1:an om andra saker (post och sånt där som hon håller koll på åt lägenhetsinnehavaren) och sen undrade jag lite i förbifarten om erbjudandet var seriöst eller ej. Hon tyckte jag skulle prata med nummer 3 om det där, men också 2:an då det är hennes jobb det handlar om. Och vad jobbet går ut på. Vad det betyder rent konkret. Hmmm. Jag ska nog ta och göra det. Oavsett hur vad och när och vad det här leder till så måste jag ändå följa de sedvanliga rutinerna och lägga in en ansökan som alla andra. Det måste gå rätt till. Så det blir att ta dt där fikat tidigare än jag hade tänkt skulle jag tro. Nån får se till att jag tar tummen ur bara. Annars blir det varken det ena eller det andra.
Under lördagen hann jag få försmak om hur nomadlivet kommer att bli framöver. Men det ska nog gå bra det här. Om inte annat så borde det resultera i att jag blir av med några kilo runt midjan. Sånt där som har en tendens att smyga sig på en utan att man märker det först. Det kändes bra skumt att sova där jag faktiskt sov under dagen. Lite fel sådär. Och så underlättade ju inte fullmånen mitt sovande särskilt mycket. Jag höll ett öga på klockan idag nämligen. Vaknade en gång i timmen under eftermiddagen. Varför? Ja, känslan av att ha försovit sig infann sig återigen. Så särskilt utvilad var jag ju inte när klockan väl ringde sen. Vilket innebär att jag nu har ett ton med grus i ögonen igen. John Blund tycker om att jävlas med mig.
Ser att det närmar sig bar backe därute så mina fotspår kommer inte att synas idag. Men den mentala bilden av mina egna fotspår i snö och is kommer att göra sig påmind. Kan det bli mer symboliskt än det?
Lördagen kom och gick och det är närmar sig söndagmorgon. Trött som fan igen, men det är ju inte heller något nytt. Sitter mest och funderar kring fredagens händelser just nu. Skrattar lite för mig själv och undrar om jag faktiskt skulle klara av det arbete som erbjöds. Och svaret är faktiskt ja. Idag pratade jag med 1:an om andra saker (post och sånt där som hon håller koll på åt lägenhetsinnehavaren) och sen undrade jag lite i förbifarten om erbjudandet var seriöst eller ej. Hon tyckte jag skulle prata med nummer 3 om det där, men också 2:an då det är hennes jobb det handlar om. Och vad jobbet går ut på. Vad det betyder rent konkret. Hmmm. Jag ska nog ta och göra det. Oavsett hur vad och när och vad det här leder till så måste jag ändå följa de sedvanliga rutinerna och lägga in en ansökan som alla andra. Det måste gå rätt till. Så det blir att ta dt där fikat tidigare än jag hade tänkt skulle jag tro. Nån får se till att jag tar tummen ur bara. Annars blir det varken det ena eller det andra.
Under lördagen hann jag få försmak om hur nomadlivet kommer att bli framöver. Men det ska nog gå bra det här. Om inte annat så borde det resultera i att jag blir av med några kilo runt midjan. Sånt där som har en tendens att smyga sig på en utan att man märker det först. Det kändes bra skumt att sova där jag faktiskt sov under dagen. Lite fel sådär. Och så underlättade ju inte fullmånen mitt sovande särskilt mycket. Jag höll ett öga på klockan idag nämligen. Vaknade en gång i timmen under eftermiddagen. Varför? Ja, känslan av att ha försovit sig infann sig återigen. Så särskilt utvilad var jag ju inte när klockan väl ringde sen. Vilket innebär att jag nu har ett ton med grus i ögonen igen. John Blund tycker om att jävlas med mig.
Ser att det närmar sig bar backe därute så mina fotspår kommer inte att synas idag. Men den mentala bilden av mina egna fotspår i snö och is kommer att göra sig påmind. Kan det bli mer symboliskt än det?
Kommentarer
Trackback