hRaven

Jag varnar känsliga läsare redan nu från att läsa vidare när det gäller den här frågan. Jag kommer att skriva ner mina personliga funderingar kring Eklund. Funderingar som jag haft ett tag... typ sen det kom fram att det var han som hade gjort allt det där som han är dömd för. Jag lider av ett dilemma;  problemet ligger i att min professionella och personliga jag ställer till det för mig. Behöver jag säga mer??? Om ni tillhör de känsliga typen; Sluta läsa nu... för min skull. Nackdelen är att jag känner att jag behöver ge det en röst också.

Morden som upprörde Sverige gör att det ställer till det för mig riktigt ordentligt. Att tycka en sak på personligt plan är någon helt annat än det jag tycker på preofessionellt plan. Jag vet, det låter jättekluvet och till en del är det också. Domen föll idag och det blev livstids fängelse. Jag är inte förvånad, inte ett dugg. Samtidigt som advokaten säger att de inte ska överklaga. Det lär ju inte bli nån skillnad på hägre ort liksom. Det tror jag inte heller.

Däri ligger mitt dilemma.

Den professionella delen av mig säger följande:
Fängelsestraff med behandling både på individ och personlig nivå ger ju resultat i sig. Evidensbaserad forskning och hur det har sett ut hittills med sexförbrytare och risken för återfall. det där som han hade motsatt sig under tidigare fängelsevistelser. Den här delen av mig ser till individen och inte till brottet i sig. Jag, som professionell, kan fördöma handlingen i sig men jag dömer inte människan. För du är inte ditt brott... eller hur? Du är inte bara det du har gjort helt enkelt.

Det är här som jag nästan kan höra hur ni som läser det här skriker rakt ut eller i minsta fall börjar muttra och har en massa åsikter. Läs klart innan ni dömer mina ord.

Jag arbetar med missbrukare och när man gör det så finns det en hårfin skillnad på hur man ser på dem har jag märkt. Oavsett hur man ser på dem så är det i grund och botten människor. Spelar ingen roll vad andra säger, men det är de de är. Människor. Många verkar glömma bort det när de ser misären;. Se det från professionell syn nu; missbruket är symptom på underliggande problem. En missbrukare är ju trots allt en människa, eller hur? Om man utgår ifrån det så är väl alla de som begått brott och fått fängelsestraff också vara människor? Eller hur? Då, rimligtvis, så borde även sexförbrytare också vara det? Att de är människor med problem?

Den privata delen av mig;
Om jag utgår från mig själv och tänker på alla de sexförbrytare som finns där ute så blir jag mörkrädd. Att ens tänka tanken att det finns dem där ute som skulle kunna göra de småtjejerna jag tillbringade helgen med illa får mig att vilja ändra på lagar och förordningar på studs. Att veta att det finns dem som inte skulle tveka att göra saker med dem som jag inte ens villl tänka tanken om få mig att bli förbannad. Om jag tänker så som jag gör så kan jag bara tänka mig hur anhöriga tänker. Nä, usch!!! När jag tänker som den personliga delen av mig så finns det inget som heter lagar och förordningar.

Däri ligger mitt dilemma... att mina två jag inte är alltför långt borta från varann. Att jag som individ faktiskt ser till individen och inte brottet i sig. Oavsett hur du ser det så är så... Att jag lever utifrån att döma människan och inte dess handlingar. Både mitt professionella jag och personliga jag inte ser till "brottet" (oavsett vad det är) utan till människan. DET ställer till det för mig. Tro inte att jag jag inte tycker illa om det han har gjort... Eklund alltså, för hans handlinger fördömer jag. Fördömer hans handlingar till det yttersta... men så kommer den där människosynen jag har; att jag kan döma hanlingen i sig men inte indiven. Det brukar krävas mycket för det... det är ju ändå trots allt att det där människan som individ som avgör vad jag ska tycka om honom/henne.

Hoppas ni kan förstå mitt dilemma och det jag faktiskt säger.