hRaven

Ibland är det bara sådär. Inga mellanlägen. Svart eller vitt. Ljus och mörker. Allt eller inget.

Ännu en av dem där dagarna man faktiskt undrar vad i helvete man håller på med. Sådär på konstigt vis. En del är hur bra som helst och sen vänder man sig om och allt bara är kaos och mörker. Balans är någonting icke existerande i mitt liv just nu. Som om kaoset behöver finnas för att jag inte ska känna att det är okej.

För ibland undrar jag om det faktiskt är så att jag själv omedvetet ser till att ha lite kaos i mitt liv av den enda anledningen att jag inte vet hur jag skulle hantera tillvaron annars? Ibland så undrar jag om jag på nån omedveten plan ser till att det finns en del i mitt liv som ställer till det i skallen på mig. Av den enda anledningen att det skulle ju innebära normaltillstånd. Ni vet det där som jag inte känner till mer än till namnet.

Frågan är ju då; varför är jag då så jäkla självdestruktiv? Alltså, om jag omedvetet väljer att ha kaos i mitt liv, borde det inte vara nåt hanterbart? Nåt ganska litet? Enkelt? Men nä. Jag väljer de stora sakerna. Hinder som jag varken kommer förbi, runt eller över, utan måste se till att ta mig igenom det helt enkelt. (Bara en parentes: Är det inte en barnvisa som går så?)

Nackdelen är ju att det finns lösningar. Ganska enkla faktiskt. Problemet är ju då; skulle jag kunna hantera normalitet? Skulle jag kunna existera i ljuset? Skulle jag ens veta hur jag skulle hantera tillvaron om jag hade balans? Fel ord det där med balans kanske, men hittar tyvärr inge annat ord för det.

Idag finns det inga mellanlägen.