hRaven

Vintern kom i allafall märkte jag... eller är det vädergidarna som skämtar aprillo med oss? Vitt blev det oavsett orsak, men inget nytt under solen egentligen. Svenska vårar helt enkelt, även om det är aprilväder i mars.

Fick en släng av självcensur ett par dar sen och tog bort det jag skrev en natt här under helgen. Varför? Nja, blev för bittert skulle jag kunna skylla på, men orkar helt enkelt inte. Det är vad det är. Bara jag efter alltför många vakna nätter och funderingar kring livet och ödet i allmänhet.

Jag hade hoppats på att ödet hade andra planer för mig än detta, men jag hoppades väl på för mycket. Fick väl en släng av alltför mycket optimism kanske? Lätt hänt när man är tillsammans med en pojke som har en annan nyans på världen och som emellanåt verkar ha smittat av sig på mig också litegrann. Men detta gråa stora svarta som dunklar min syn just nu känns lite övermäktigt emellanåt. Jag ville inte detta, men fick det serverat till mig och det blev som att välja mellan pest eller kolera. Trist när det blir så när jag verkligen försökt göra allt jag kunnat för att komma bort från skiten. Nu är jag där igen. Och nätterna blev längre.

Jag som vill härifrån. Jag som behöver luft under mina vingar. Jag som ville ha miljöombyte. Jag som drömde om nåt annat. Känns som jag håller på och kvävas.

Vad är meningen med detta?

Jag har suttit på tåg idag igen och förundrats över hur enkelt och bekvämt det egentligen är att ta sig från punkt A till punkt B. Även med byten så är det faktiskt så. Trots att en del har annat att säga om saken till och från, inklusive undertecknad, så kan man faktiskt inte komma ifrån detta faktum. Orsaken till resandet denna gång är den att jag var tvungen att ta mig hem senast idag. Var uppe och hälsade på hos pojken igen över helgen, där resan upp gjordes betydligt snabbare och enklare med bil. Så det där med körkort skulle inte sitta helt fel faktiskt... även om tågresandet har sin charm så är det som det är med det där.

Idag tog jag och köpte en ny pocket, även om jag hade tänkt att hoppa över det egentligen. Valet av bok förvånade mig en hel del själv faktiskt, men på nåt sätt så självklar. Agneta Sjödins En kvinnas resa. Orsaken var att det på nåt sätt var en annan synvinkel på Coelhos bok jag skrev om ett tag sen... Pilgrimsresan. Hon tog samma väg och skriver om sin resa. Kom igenom halva ungefär och kom på mig själv att tänka på mitt eget liv och allt som jag har varit med om. En del saker som hon skriver om kunde jag ha skrivit själv. Tankar som hon sätter ord på kunde lika gärna varit mina. Tung bok i den bemärkelsen. Minnen om det egna gör sig påmind ibland, men ju mer dagsljus de får desto mindre svarta blir dem. Demonerna är ljusskygga som bekant. Kanske är det så att det är meningen att jag ska skriva en egen bok? En sån där som är så populärt just nu. Egna livshistorier. Ju tyngre och hemskare desto bättre på nåt sätt. Stoff har jag ju så det är inga problem.

Vid byte ett av tåg så satt jag i telefon med väninnan som fyller 30 idag (Grattis till dig tjejen!). Vi pratade en del om ditten och datten, mest för att jag skulle ha nåt att göra under väntan på tåget. Men vi han gå igenom en hel del på den korta stunden. Föräldrar, relationer och barn (hennes då). Under tiden som jag satt där så kom det in ett tåg som hade destination orten jag lämnat en stund innan. Nog för att jag vet att tåg åker dit och att de ibland hinner lämna två sådana innan mitt tåg åt fel håll kommer. Nu är det ju så att jag brukar åka ett par mil innan jag hoppar på ett tåg när jag åker hem, även om det åker tåg från orten han bor i... men av bekvämlighet och just det att det inte sker så ofta som vi åker in till xxxxx. Plus det att vi på så sätt hinner umgås ett tag till. Men nu stog det ett tåg med ortnamnet på tåget och jag konstaterade att det var den andre inom en timme som jag såg det. Kanske ett tecken? Ett tecken på att jag sitter på fel tåg?

När tåget kommer in till stan jag bor i så saktar den in lite och jag ser hur staden kommer närmare och varje gång som tåget passerar en viss sträcka kommer jag att tänka på väninnan M. Idag som varje gång som jag åker den sträckan så kommer jag mig själv att undra vilket fönster är hennes. Och hur hon har det. Vi ses sällan och stunderna blir inte så långa, så det finns ju den tanken där. Sen undrar jag om hon, som bor nära spåret tänker på alla de tåg som passerar där varje dag och de destinationer som människorna i kanske kan ha. Jag vet att jag kan tänka på det ibland när jag ser tåg passera... Men jag kanske är den enda som gör så? Drömmen om att åka nån annanstans. Att lämna allt en stund och bara komma bort. Idag åkte jag åt fel håll helt enkelt... jag var på väg till stan. Ingen lust alls. Ni som läser min blogg vet ju att jag redan har lämnat orten mentalt så det är väl inget nytt. Frågan är ju fortfarande vart jag kommer att hamna till slut.

Visserligen är klockan efter mitt på dagen, men man kan ju vara nyvaken för det. Nu är det kanske inte just så bokstavligt som det låter, men visst hade jag sovmorgon idag. Pojken väckte mig med att meddela att kaffet är klart. Trevligt med en sån väckning, även om jag sov kasst inatt. Sen var det en liten stund uppe med pojken innan han gick iväg till jobbet lite tidigare så han kan sluta tidigare och vara hemma med mig. Hjärnan är inte riktigt med idag heller märker jag när jag stavar som en kratta igen och meningarna blir jättefel. Men som jag sa till han också imorse när han undrade vad jag tänkte på så sa jag att; jag är bara nyvaken och formlös. Mmmm, precis... men idag är en sån där dag som det känns som om man bara gled ur sängen och liksom hasade sig likt en blobb till köket för att få sig en mugg med kaffe innan man släpade sig vidare. Känner mig bara sådär äckligt formlös och seg idag helt enkelt. Känner mig inte alls som mänsklig helt enkelt. Förhoppningvis går den känslan över till senare. Blir väl lite bättre när jag vart utomhus en stund skulle jag tro...

Nyvaken och formlös. Vet inte vart jag är på väg. Inga mål. Dagarna går och konturerna av en blir suddigare. Vem är jag? Vart är jag på väg? Jag vill kunna fylla mina dagar med liv. Visserligen så är det ju så, men det är alltför många dagar som bara finns där och fylls av tristess. Jag vill kunna leva fullt ut. Just nu känns det bara som om jag satt i livets väntrum där alla andra har något att gå till, att göra. Fick frågan förra veckan om mina intressen och vad jag gör när jag är ledig... hmmm? Insåg på vägen hem från mötet att det är som om jag har satts på "var-god-dröj" läge. Ingen bra känsla det där. Att det finns en massa saker som jag skulle vilja göra, men att det känns som om jag inte kan göra det just nu. Att påbörja saker som jag inte ens vet om jag kan slutföra. Eller att binda sig till att göra nåt i ett år framåt känns lite förhastat när jag inte ens vet vad jag gör nästa vecka. Den här veckan vet jag ju hur det ser ut... svårare än så är det inte. Men det känns psykiskt påfrestande att inte veta vad livet har planerat för mig. Fick ju frågan för ett par veckor sen om jag ville ha en katt. Jag skulle älska att ha en katt, men just nu skulle det inte funka med att ha en katt i mitt liv. Så som jag flaxar mellan mitt och pojkens hem. Eller som när jag fick frågan om jag kommer att åka på kryssningen om ett par månader... vet ju inte hur mitt liv ser ut då. Om jag är fortfarande arbetslös, vilket gör att jag inte har råd, eller om jag kanske har ett jobb jag inte kan ta ledigt ifrån. Väldigt enerverande att inte veta någonting. Att inte kunna planera någonting och mitt i allt så känner man sig bara formlös och dränerad på energi. Sen vet jag ju att när jag får frågan om vad jag vill så har jag inga svar att ge. Jag vet inte.

Sen underlättar det ju inte att jag drömmer skumma drömmar. Drömde nämligen sådär jätteskumt igen så att man inte riktigt vet vad det är för saker som jag ska bearbeta egentligen. Drömde att jag och pojken var nere och hälsade på i byn jag bodde i förut, och sen att jag försökte få ihop en tid att gå över och fika hos en av de gamla killkompisarna jag hade där. Detaljer behöver jag inte gå in på mer än så, mer än att det var inte det lättaste att försöka få samtalet att flyta. När jag vaknade så insåg jag ju hur jäkla konstigt drömmen var och är. Det är nämligen så att han jag försökte åka över hälsa på är död. Konstigt om det var svårt att få till en fika med honom... Så frågan är ju den då att hur kommer det sig att jag drömmer om sånt? Om han? eller är det bara så att han symboliserar nåt som jag inte riktigt förstår. Jag tror på det sistnämda, men ändå. Så vad är det jag behöver bearbeta i mitt riktiga liv? Skumt det där som fan... Men en del drömmar tillhör den där kategorin helt enkelt. Ibland förstår man ju dem utan att ens behöva tänka så mycket och sen kommer det bara nätter som den jag hade inatt. Bara konstigt.

Näää, ska försöka vakna till liv och kanske få till en och en annan kontur i mig själv så jag kan skriva sådär jättepositiva jobbsökarbrev till arbetsgivare som ändå inte vill ha en. Eller kanske bara jag som målar fan på väggen igen?

Jag får väl äta upp det där jag har skrivit om nu de senaste dagarna misstänker jag. Fick ett samtal från morsan om att farsan ligger på xxxxx sjukhus för att han har fått ett träd över sig på jobbet. Han las in igår och kommer att opereras under idag någongång. Så jag som hann åka neråt och hem igår kommer att åka uppåt igen. Vi hann vara hemma hos mig i typ tre timmar innan morsan ringde, och igår fanns det inget att annat att göra än att vänta på att det blir idag.

Morsan gav mig inga direkta besked om hur det var, men det är inte sådär allvarligt som man först tänker sig. Orsaken till att jag vet detta är att hon pratade med honom igår och fick veta hur det hade hänt och vad som är trasigt. Han hade väl tur i oturen att det bara var trädtoppen som slog ner han och inte hela stammen. Nu är det "bara" några brutna ben och krossad knäskål. Vinden är en fördjävlig grej för en skogshuggare. Tänker också på hur hans jobblag måste ha kännt när det hände. Nåja... ska inte tänka så mycket på det där med allt som kunde ha hänt, för det blev ju inte så att det värsta inträffade. Suck.

Så nu blir det att få i sig kaffe, vänta på att morsan här av sig och meddelar när han ska opereras så man evt när man kan åka in till xxxxx. Nu är ju inte relationen till dem den bästa och det kommer ju till sin spest i situationer som detta. Hmmm... jag ska försöka att inte ha alltför negativa tankar idag om det där. Och hoppas på det bästa när det gäller operationer och så vidare och så vidare.

Återkommer.

Jag avslutar året med att tänka på allt jag har skrivit om här och det jag valt att utesluta. Det finns ju trots allt saker som man vill ha för sig själv. Sånadär som man inte vill att andra ska veta. Idag funderar jag kring just förändring. Det som har kommit att bli de centrala i mitt skrivande. Det är så mycket som har handlat om just det. Men det finns ju de inlägg också där jag har skrivit om det som för mig är fast förankrat. Som en sorts grund i kaoset. En grej som jag kan lita på oavsett vad som händer. Den delen av mitt inre som är jag. Och just den delen är svårast att föändra, för en del av de grejer som är jag är inte bra saker. Fasta mallar och fraser som kommer fram vid behov. Jag vet ju hur mitt neandertalar-jag ser ut, och hon är inte fin. Den där som kommer fram när allt annat misslyckas liksom. Trots de få saker jag skrivit om så är min önskan för förändring är det viktigaste. Eller sådär som det oftast kommer ner här; tankar om annat. Speciellt tillfällen där känns som om jag sitter fast i någonting jag inte valt själv.

Såhär på årets sista dag så är det ganska självklart att man kommer sig själv med att tänka på förändring. Om inte annat så är det ju ändå en liten yttre sak som förändras; årtalet. Man vänder blad i almanackan och året byts ut mot ett annat. En del har väldigt svårt för det där med avslut på år. En del ser på det nya med skräck och fasa. En del hoppas på någonting nytt. Oavsett vad man väntar sig av det nya året så är det ett helt år av möjligheter som väntar. Varje dag är en gåva där man kan göra precis det man har velat göra. Många klagar på att dagarna inte räcker till. Att tiden är knapp. Att man är för upptagen. Visst, det kan vara så, men det är ingen ursäkt. Istället för att sitta framför TV:n en kväll kan man göra någonting annat. Eller fem minuter här eller där blir till slut timmar som blir till dagar. Eller varför inte se till att nåsta år då det är skottår verkligen ta vara på den där extra dagen vi får. Enkelt eller hur? Det finns inga begränsningar till vad en människa kan göra. Det är bara en själv som sätter hindren i ens väg. Det är bara en själv som hindrar en. Sen när förändringen är ett faktum, oavsett vad den må vara, så kommer det andra. Dem där i ens omgivning som inte vill se det som är bra med ens förändring. För det kommer det också. Dem där som vill att allt ska vara som vanligt. Tryggt och ibland lite tråkigt. Men det är oftast dem som klagar mest på det de har. Och förändring skrämmer dem mest av allt. Om dem rösterna blir högre än ens egen så är det lätt att ge efter och låta andra få "rätt", och det resulterar i att det känns bara misslyckat och fel. Inte bra.

Jag är mitt uppe i en förändringsfas som jag verkligen trivs i. Framtiden är ett oskrivet blad där jag kan skriva min egen historia. Allt är precis sådär som det ska vara. Jag känner det. Jag andas det. Idag är sista dagen på 2007. Jag tänker tillbaka på året som gått och vet att jag är där jag ska vara just nu. Jag låter saker vara som det är. Jag skulle kuna oroa mig för en massa saker, men varför slösa energi på nåt jag ändå inte kan påverka just nu? Visst, det skulle ju kunna vara så att det där med ekonomin skulle kunna vara bättre, men det kommer en dag då det gör det också även om det inte är det just idag. Så varför tänka på det nu? Nä, tänka på de bra sakerna istället. Tänka på det jag faktiskt har. Och blicka framåt från en plats som känns trygg och bra. För visst är det så att jag skulle kunna gräva ner mig i allt det där jag inte har, allt det där som tynger mig emellanåt. Men varför? Idag undrar jag bara varför skulle jag? Visst, det kanske skulle vara intressantare för en del att läsa om, men jag väljer annat idag. Jag tänker på det jag skrev om när jag tänkte på miljöombyte, om att flytta någon annanstans där jag kan andas. Kanske blir det verklighet nästa år, kanske till och med inom snar framtid. Mentalt har jag ju redan flyttat, nu är det bara det fysiska kvar. När det sker är helt upp till yttre omständigheter. Men just nu så tänker jag inte på det yttre omständigheterna. Idag tänker jag på det där jag kan göra för att göra den här dagen så bra som möjligt. Vara närvarande och möta människor med ett leende. Idag är sista dagen på året, men det är fortfarande första dagen på resten av mitt liv. Och det är ju ändå så att det är bara jag som kan avgöra vad jag vill att mina dagar ska innehålla. Eller vill att de ska göra. Idag är en bra dag. Morgondagen vet jag ingenting om. Men jag ska inte tänka på det idag, för imorgon är imorgon och den kan jag inte göra någonting åt idag. Avslut och en ny början. Gör det bästa av det. Jag avger inga löften utan hyser förhoppning inför det nya. Löften är till för att brytas har jag lärt mig, så bort med dem. Mål kanske man ska sätta upp? Njae... vet ju hur det sär slutar. Nej, förhoppningar är bättre. Det enda jag vet är att det kommer att vara 2008.

Gott nytt år på er. Skål!

Sista söndagen för i år då. Imorgon är det nyårsafton. Dags för summering? Jag vet inte, kanske det är. För det är en del att sammanfatta och en del att lämna bakom sig. Det är en väldigt stor skillnad på hur första halvan var och hur den andra blev. Skumt det där egentligen. Det är som natt och dag egentligen. Det var ju inte direkt en bra start på året kan jag ju erkänna. Det hände en massa saker som låg utanför min kontroll, och oj, vad svårt det var att leva med det. Att veta att det som sker sker av orsaker jag inte kan påverka. Den där stora hemska kontrollbehovet jag hade. Ja, jag kan skriva hade. För visst var den enorm ett tag. Behovet av kontroll i en värld av kaos. Jag har väl alltid haft en form av kontrollbehov, för livet har inte alltid varit enkelt. Ett sätt att hantera det ohanterbara på nåt sätt. Sen underlättade det ju inte att året innan var som den var och nästan allt det som hände runt omkring en bara gjorde att man mådde kasst. Sen att det var andra saker som bidrog till det där med att kontrollbehovet var svår att släppa.

Idag, nu, är det inte så att jag har behov av kontroll. Även om det komer fram då och då. Men det var väl en av dem där grejerna som jag nu vet ändrades under min resa i somras. Att inte alltid ha kontroll. Att våga låta saker bara vara. Jag vet att det kan låta konstigt i och med att min tro på ödet borde ju göra det där med att släppa på kontrollen enklare, men så enkelt är det inte. Och sen finns det ju det där med att försöka kontrollera ödet också. Som om det nu skulle gå? Jag märkte att det är omöjligt. Som det jag skrev ett tag sen; om det där med att det som sker sker och går du emot ditt öde så blir allt så mycket svårare just av den anledningen. Ödet vill att du ska hitta tillbaka till vägen som du är förutbestämd att vandra. är du på rätt väg känns allt mycket enklare. De enklaste sakerna blir lätta att hantera. Det svåra känns inte så svåra. Men det är ju så att du sätts ju inför prövningar. En del är större än andra, den saken är ju klar. En del saker tror jag är till för att du ska fundera på var det är du är på väg någonstans.Om det du tror är rätt väg verkligen är det. Liten tankeställare sådär på livets väg.

Men som jag skrev ovan så är det väl en av dem där grejerna som förändrades under min egna lilla minipilgrimsresa som jag kallade den för några inlägg sen. En resa där mitt inre förändrades på något sätt och det här med kontrollbehovet som jag börjat släppa på är väl en av dem grejerna. Att känna mig trygg och lugn i att inte alltid ha kontrollen. Svårare än man tror när man levt med ett behov hela sitt liv. Livet låter sig inte kontrolleras. Människor låter sig inte kontrolleras. Tankar låter sig inte kontrolleras. Och jag minst av allt, så varför ska jag då ens försöka kontrollera saker som jag vet ligger utanför min kontroll? Onödigt slöseri med energi eller vad tycker ni? Men visst, det finns dagar som jag känner att jag har nån form av behov av det där igen, men då försöker jag tänka på hur det kommer sig att det är så. För det var väl så att en del saker sker av en anledning och avsikten framkommer så småningom om den inte redan är uppenbar.Jag är bara en del av helheten. Jag är bara en liten del av vardagen, varför ens försöka kontrollera saker utanför mig själv?

Ett år har gått igen och klockan tickar på. Imorgon är årets sista dag. Nästa år står för dörren och jag har inte ens köpt nya sidor till min filofax. Aldrig hänt att jag väntat såhär länge. Kanske ett bevis på att jag släppt på mitt kontrollbehov? Tydligare än så kan man väl inte bli? Men sen är det ju så att jag har inte en massa tider att skriva in i den från och med den första januari. För det där med jobb vet jag inget om än. Det hade ju varit trevligt att veta att man går in på ett nytt år och veta vart man är på väg. Men nej, inte idag och inte i år. Nästa år är som ett oskrivet blad. Bokstavligt.