en sån där natt
Snart morgon och jag ska väl krama kudde när gryningen kommer på riktigt. Det börjar bli ljust bakom min rullgardin ser jag ju nu. Känns som om allt bara blir fel. Vet ju hur det gick runt i huvudet på mig för ett år sen. Tankarna är dem samma än idag, om än något omformulerade. Allt är ju inte riktigt nattsvart i nuläget, men jag menar ju inte allt den här gången heller. Orden från gångna nätters rader dyker upp, och kan läsas om det är så, och det känns som om jag bara står och trampar just nu. Stampar på ett ställe och ju längre tiden går desto djupare i mina gamla spår kommer jag.
Längtan om att ta sig vidare har jag burit på ett tag. Orden la jag ner för ett år sen, men sen dess står det bara still. Ibland verkar det som om jag gett upp. Så är det ju inte heller. Bara uppgiven och så kommer allt det andra som ett brev på posten. Vill ju så mycket mer. Vill ju ha annat. Men jag vet inte vad det är jag vill alla gånger, även om jag vet att det jag vill inte är det jag har. Svårare än så är det ju inte egentligen inte. Bara det att orden saknas än så länge. En del av dem har jag ju. Men resten saknas. Det fattas en del någonstans för att tankarna ska få en röd tråd att följa. Som om hjärnan inte vill att jag ska veta det på nå sätt. Sen har ju det där med att ta tummen ur också. Nog för att jag kan vara lat och bekväm, men i vissa frågor kan inte det hållas emot mig.
Sen har vi ju det där att just nu saknar jag självförtroende i en fråga som jag verkligen skulle behöva ha det till. För hur ska jag övertyga andra att tro på mig när jag själv tvekar? Bara undrar. Men en del skaer kommer väl med tiden hoppas jag. Det löser sig, som det heter så fint. Bara jag vet visste vart jag var på väg. Eller det där med att hur ska jag tyda tecken som jag kan se utan att välja fel väg? Man kan lätt gå vilseom man inte har tålamod. Men det känns som om jag haft tålamod nog. Tiden går och inget händer. Måendet kommer efter det också. Inte alls bra.
Fast i en verklighet jag inte vill ha. En verklighet jag faktiskt inte valde själv. Påtvingad verklighet som jag tar mig igenom en dag i taget. Försöker att inte se det negativa för det blir lätt att man inte ser annat till slut. Kanske är det så att pojkens optimistiska syn på livet börjat märkas på mig. Men nätter som denna är det bara ensamt. Tomt. Och full av tankar om saker jag inte har. HUr kommer det sig att nätter som denna gör att det är svårt att se de bra sakerna istället?
Blöö.
Längtan om att ta sig vidare har jag burit på ett tag. Orden la jag ner för ett år sen, men sen dess står det bara still. Ibland verkar det som om jag gett upp. Så är det ju inte heller. Bara uppgiven och så kommer allt det andra som ett brev på posten. Vill ju så mycket mer. Vill ju ha annat. Men jag vet inte vad det är jag vill alla gånger, även om jag vet att det jag vill inte är det jag har. Svårare än så är det ju inte egentligen inte. Bara det att orden saknas än så länge. En del av dem har jag ju. Men resten saknas. Det fattas en del någonstans för att tankarna ska få en röd tråd att följa. Som om hjärnan inte vill att jag ska veta det på nå sätt. Sen har ju det där med att ta tummen ur också. Nog för att jag kan vara lat och bekväm, men i vissa frågor kan inte det hållas emot mig.
Sen har vi ju det där att just nu saknar jag självförtroende i en fråga som jag verkligen skulle behöva ha det till. För hur ska jag övertyga andra att tro på mig när jag själv tvekar? Bara undrar. Men en del skaer kommer väl med tiden hoppas jag. Det löser sig, som det heter så fint. Bara jag vet visste vart jag var på väg. Eller det där med att hur ska jag tyda tecken som jag kan se utan att välja fel väg? Man kan lätt gå vilseom man inte har tålamod. Men det känns som om jag haft tålamod nog. Tiden går och inget händer. Måendet kommer efter det också. Inte alls bra.
Fast i en verklighet jag inte vill ha. En verklighet jag faktiskt inte valde själv. Påtvingad verklighet som jag tar mig igenom en dag i taget. Försöker att inte se det negativa för det blir lätt att man inte ser annat till slut. Kanske är det så att pojkens optimistiska syn på livet börjat märkas på mig. Men nätter som denna är det bara ensamt. Tomt. Och full av tankar om saker jag inte har. HUr kommer det sig att nätter som denna gör att det är svårt att se de bra sakerna istället?
Blöö.
Kommentarer
Trackback