hRaven

kanske man ska ta och höra av sig till sin egen pappa idag...
vet inte om jag ska det eller ej...
blir liksom krystat då, som någon sorts tvång eller nåt...
bara för att det är fars dag och så...
kan inte direkt sitta och skriva om vilken bra pappa han varit för det kan jag inte uttala mig om...
jag är en av de många miljoner som har haft en frånvarande far...
så varför egentligen älta i det förgångna?
jag får ju inte min barndom tillbaka...
barndom med en närvarande far...
och skulle jag kunna gå tillbaka och ändra på just den punkten så är det så mycket annat som skulle behöva ändras på...
han skulle inte ha varit närvarande oavsett hur jag vänder och vrider på det...
han är alkoholist...
visserligen nykter sådan idag, då han varit nykter sedan snart tretton år tillbaka, men det ändrar ingenting...
han var och är en alkoholist...
faktum är att oavsett hur jag vänder och vrider på det så är jag och kommer att förbli alkoholistunge...
missbruksbarn...
nej, inget "buhu" eller "tyck synd om mig" inlägg...
inte heller ett "jag hade en taskig barndom" inlägg...
det finns så många andra som haft det tuffare än jag...
och har det fortfarande...
nej, snarare ett faktum och insikten om att utan den erfarenheten skulle jag inte vara det jag är idag...
utan min uppväxt och arvet av mina föräldrar skulle jag inte vara den jag är nu...
ha dem värderingarna jag har idag...
min syn på världen och alla andra...
visst, saker och ting kanske skulle vara enklare och annorlunda men jag tror inte att jag skulle vilja ha det på ett annat sätt...
trots allt...
trots svårigheterna...
trots sorgen...
trots saknaden...
för den kommer alltid att finnas där...
för vissa saker kan man inte få tillbaka...
det förgångna tillhör det förgångna...
det gäller bara att inte fastna i det förgångna för då kan man inte leva idag...
även om vi idag har en relation som vi inte skulle haft om han funnits där när jag var barn...
vi lärde känna varandra som vuxna...
på en nivå som många inte kan förstå...
jag gav honom en chans...
någonting som många då ansåg vara storsint av mig...
vågat...
en risk...
visst, en risk jag var tvungen att ta...
ville möta honom, få saker sagda...
men jag gav honom en chans och den håller han än...
efter alla turer in och ut på behandlingshem blev han nykter just då just där...
och har varit det sen dess...
jag var hård...
kall och ärlig...
liten och sårbar...
så mycket som man inte kan skriva här...
familjeveckan på behandlingshemmet gav oss en ny början...
som vuxna individer...
två vuxna, men vilsna individer som sökte efter någonting som inte fanns där...
åren som han letade efter var borta...
jag var inte ett barn längre...
och han... han såg mig för första gången med nyktra ögon...
och ja, bokstavligen...
han såg mig...
han hörde mig...
och han lyssnade på mig...
likaså jag såg honom...
hörde vad han sa...
lyssnade till det han hade att säga...
inga ursäkter inga löften vi bara var just där just då...
ingenting annat utan bara vara...
hitta tillbaka till någonting som aldrig funnits där...
eller så har den funnits där hela tiden...
jag vet inte men vi vårdar vår relation...
men en dag som denna skulle bara bli krystat i telefon...
en far var han aldrig...
kanske kan jag kalla honom för det en dag...
men oavsett vad jag kan tycka om honom så är han fortfarande min pappa...
och jag, jag har alltid varit pappas flicka...
det kan man inte komma ifrån...
hur konstigt det än låter, så var jag pappas flicka...
och jag kan nog säga att det är jag än idag...
trots allt...

men ett sms blir det nog iallafall...
sen får han bestämma om han vill höra av sig eller ej...
men det är ju en söndag...
fars dag...
och skulle jag inte göra det så får jag höra det senare...
inte idag, men sen någon gång...
om inte annat så vet jag vad han skulle prata om på söndagsmötet ikväll...
och det finns nog andra som inte har den relationen som jag har med min pappa...
dem som önskar att de hade en relation till sina barn...
den de supit bort...
visst, jag kan låta krass och kanske lite onödigt hård, men så ser verkligheten ut...
ibland orkar man inte som abrn till missbrukare att förlåta...
ibland orkar man inte som missbrukare att möta det förflutna med nyktra ögon...
skammen och skulden finns där...
inte hos mig, inte hos andra barn, utan hos den som supit bort åren...
livet...
relationen...
skam och skuld som är en dålig kombination...
det är oftast det som har bidragit till alla år med kung alkohol eller någon annan drog istället...
för det har på nåt sätt varit enklare än möta det man förlorat...
möta dem man sårat, om och om igen...
enklare än livet...
men, jag har en far idag...
jag har fått honom tillbaka, om jag kan säga så...
att jag för snart tretton år sen tog en resa utan att veta vad resan skulle innebära...
en resa som jag idag är glad för att jag gjorde...
för den resan är jag på fortfarande...
en dag i taget...
små steg som ibland blir stora kliv, men en sak i taget...
det viktigaste först...
(märks väl aldrig av mina ordval att han genomgått tolvstegsprogrammet?)
eller som han kan säga... "man kan inte skala sista potatisen först"...
vi är på en konstig resa han och jag, där vi lär känna varandra steg för steg...
en dag i taget...
han kan inte få tillbaka det han förlorat, men han vårdar sin relation med mig idag...
och imorgon...
då saker kan bara bli så bra som man önskar att dem kan bli...
och samtidigt som jag inte kan få min barndom tillbaka så vet jag att kan få en framtid där han är del av...
men jag kanske ska vårda den relationen också och skicka det där sms:et...
han undrar nog när och om jag ska skicka den...
han är bra på sånt...
undra...
tänka...
filosofera...
men det är något som verkar ha gått i arv...
jag är bra på det där jag med...
men så sa jag ju att jag är pappas flicka...
trots allt...