hRaven

lugn kväll på jobbet...
lugnet före stormen kanske, vad vet jag...
inom mitt yrke är det inte säkert att lugnet håller sig en hel kväll så jag passar på och skriver lite...
fördriver tiden lite medans dem kollar på Idol i dagrummet...

jag har aldrig gett sken av att mitt liv är perfekt, även om en del anser att jag gjort det...
jag har aldrig gett sken av att jag är en lugn och harmonisk människa, även om en del verkar tro det...
jag har aldrig gett sken av att..
listan skulle kunna göras lång men jag orkar inte...
visst, en del kanske stämmer men det är bara en del av mig...
en del som många ser men inte klarar av att gå under ytan...
sen underlättar det ju aldrig att jag ogärna släpper in någon heller...
gläntar på ytan lite sådär lagom...
ett svensk ord som jag har svårt att förstå innebörden av ibland...
är det så är det eller så är det inte...
lagom för vem?
enligt vilka regler...?
vems principer...?
det som kan vara lagom för mig kanske inte är det för andra...
ta och testa vetja...
säg att du skall hälla upp en grogg till någon och så häller du tills det är lagom mycket sprit för dig, förmodligen får du höra att det är för mycket eller för lite...
bara en sån sak...

men nu kom jag från ämnet litegrann...
glänta på ytan var det ja...
hmmm...
det är här det där med självcensuren kommer in...
vad skall jag säga?
hur mycket kan jag säga?
och kan det skada mig?
inte bra...
att höra sin egen röst skrika inom en och önskan att iallafall någon som vet hur det är, men munnen tider still...
biter ihop...
sätter sig i nacke och axlar...
tar inte itu med saker när det sker...
sväljer...
biter ihop...
är kort och sur i tonen...
för vad?
saker och ting kommer fram ändå...
förr eller senare...
tyvärr så verkar fallet vara att de kommer ut alltför sent...
när saker som egentligen inte var så farliga har blivit stora...
höna av en fjäder?
nej, inte så, utan snarare en sak som blev en till och en till och till slut så orkar man inte svälja mer...
och man blir inte saklig...
känslorna slår till och allt blir bara pannkaka...
inget blir sagt och ingen förstår vad det är man ville få sagt eller vad det var jag menade...
och när man blir känslomässig så blir man ledsen...
så arg att man blir ledsen...
hatar när det går så långt att det jag vill ha sagt drunknar i tårar och patetiska snörvlingar...
måste bli bättre på att ta saker och ting när de sker...
men hur ska det vara möjligt när de enda gångerna som jag verkligen kan få något sagt så är kung alkohol inblandad...
och då är det inte läge att säga nåt överhuvudtaget...

frustrationerna växer i mig...
men när kan jag säga nåt?

som nu...
visst, till det yttre ser det bra ut...
jag sväljer ju skiten...
och tiger still...
vill inte...
kan inte...
MÅSTE!

men en sak i taget, mediet sa ju det...
fokusera...
släpp det du ändå inte kan påverka...
låt inte saker och ting ta energi från dig som du behöver till andra saker...
viktigare...
till dig själv...
sen kan du ta itu med allt det andra...
suck...
låter som en felcitering av sinnesrobönen...
när var hur
visst, jag vet vad hon menar...
jag vet men så jävla svårt att få det gjort...
eller att göra det...
det som egentligen är så enkelt...
en sak i taget...
viktigaste först...
och jag vet vad det är just nu...
säga som det är och sen boka tid till massage...
få bort stelheten i nacken...
få upp knutarna i axlar och mellan skuldrorna...
men egentligen är det bara ett sätt att slippa få problem med dem områdena och det att;
sluta bita ihop...
sluta svälja allt...
lättare sagt än gjort...

och folk säger att jag är en öppen och ärlig människa...
bah...