hRaven

är det trettiofem år sen som storebror gick bort...
trettiofem år sedan på alla hjärtans dag...
denna amerikanska påhitt som tagit sverige under besittning...
en tradition som vi aldrig haft...
som helt plötsligt blivit stort...
så sött...
gulligt...
som en sorts påminnelse att ta vara på de vänner du har...
den familj du har...
men den påminnelsen har jag alltid haft...
har alltid vetat om storebror...
alltid vetat att jag är lillasyster...
den fjortonde februari har alltid varit en sådan dag för mig...
vemodig...
även om jag aldrig träffat honom så har man alltid skänkt honom en tanke denna dag...
undrat hur han skulle ha varit...
hur han skulle sett ut...
hur mitt liv skulle varit om han fanns...
han gick bort innan jag ens var påtänkt...
tre år äldre skulle han vara iår...
han blev bara sex månader...

men visst, jag missunnar ingen att ta vara på denna dag att ta hand om sina nära och kära...
även om denna dag mest känns som en påtvingad påminnelse om att man ska göra det...
känslan bakom känns plastig...
man ska ta hand om sina nära och kära alla andra dagar om året...
inte bara denna dag...
där hela världen klätts i rött...
och doftar rosor...
allt det där som verkligheten inte är...
det är under de mest gråaste dagarna som man ska visa att man bryr sig...
tycker om...
finns till hands...
inte dagar som dem här som är insvept i rosa plast...
det är inte då vänner prövas...

jag låter alla fira å sitt sätt...
jag ska använda resten av dagen till eftertanke...
påminna mig själv om att livet är så mycket mer än bara det man ser och hör...
eller känner...
livet är stort...
universum likaså...
och dess vägar krokiga...
krokigare för andra...
rakare för en del...
dolt i dunkel oavsett...
ingen vet vad morgondagen har med sig...
ta vara på den idag...
den kommer inte åter...

R.I.P käre broder
vi ses någon dag