hRaven

Har i dagarna läst en bok som kom för ett antal år sen men som jag av någon konstig anledning inte tagit mig tid till att läsa förrän nu. Den tar upp ämnet som jag allt som oftast återkommer till... ödet. Att allt sker av en anledning. Vad denna anledning sen är en annan sak. Det brukar man inte se förrän man sitter där med facit i hand. Att om vi är på väg åt fel håll så får vi en knuff för att hamna på rätt spår igen. Lyssnar vi inte då finns det risken att längtan inom en tystnar och förblir tyst. Där vi är en del av universum och dess plan. Jag vet att jag famlat i blindo ett tag. Vet inte riktigt hur länge jag trevat eller när rösten i mig tystnade. Den där som jag avfärdade och kvävde. Jag vet att jag ignorerade den ett tag och så kom allt på en gång. En liten fingervisning om att jag är på väg åt fel håll. Även om just den där fingervisningen var mer som en knytnävsslag från en annan dimension. Eller som jag så fint uttryckte mig i våras; pungspark från helvetet. Även jag som tjej inte ens kan ana hur det skulle kännas om man som kille skulle få det.

Tanken kanske kan verka svindlande för en del, som om man inte styr sitt eget öde på nåt sätt. Jo, man gör alltid ett val. Antingen gör du det du är ämnad att göra och finner sinnesro, eller så kommer du alltid att undra vad det är som fattas. Inte så svårt att förstå eller hur? Samtidigt som jag vet att utan just denna obotliga tro på ödet skulle jag kanske inte vara där jag är idag. Om jag inte hade trott på att saker och ting sker av en anledning så skulle jag kanske inte sitta här idag och må så bra som jag gör. Känna mig fri. Jag avslutade det förra inlägget med; Det enda jag vet är att jag är just där jag ska vara just nu. Ingenting mer, ingenting mindre. Just nu känns det verkligen så. Eller ja, just nu kanske är fel att säga då jag haft den här känslan i ett par veckor nu. Jag är just där jag ska vara. Allt känns rätt och enkelt. Eller ja, kanske inte riktigt allt. Finns en sak som är så fel som det kan vara... jobbet. Men jag har påbörjat processen med att just den också ska bli rätt. Det enda som har hindrat mig är min egen rädsla. Rädslan för hur det ska bli om jag tar det steget. Ett stort steg, ett erkännande och ett beslut. Jag känner bara att jag inte har något val. Att låta min rädsla stå i vägen är bara fel. Och det känner jag i varje cell i min kropp. Ett stort steg som innebär en otrygghet, men gör jag inte det nu så finns det risk att det blir för sent att göra det sen. Rädsla är en irrationell känsla som kan få en sån makt över en att man avfärdar sina drömmar och önskningar för någonting som man tror kanske kommer att inträffa. Jag vet bättre. Som sagt, saker och ting sker av en anledning och gör du så som ödet är bestämt så brukar det ordna sig till slut. Trots allt. Just det där med rädsla är något som jag brottas med just nu. En rädsla som jag vet egentligen är obefogad... det är den som står mellan det jag har nu och det som jag egentligen ska göra.

Boken? Ja, just det. Paulo Coelho Alkemisten. En bok som jag förmodligen kommer att återkomma till och läsa om igen...