hRaven

Jag har suttit framför skärmen ett tag och försökt komma underfund med hur jag ska komma igång här igen. Jag har ändrat layouten, lagt till beskrivning och länkar men sen blev det bara blaha av allt. Istället för att skriva så satt jag och läste/läser andras bloggar. Alltid skoj att hitta såna som man känner att man vill återkomma till. Mer sånt! Samtidigt som det kan ge en lite prestationsångest också. Andra skriver ju så mycket bra saker. Vad har jag att komma med, typ? Vad ska jag skriva om för att folk ska återkomma? Hur ofta ska jag skriva för att folk inte ska tappa intresset? För vem ska jag skriva? Hur privat ska jag vara? Eller ja, bli, för privat har jag ju alltid varit. Privat till en viss gräns kanske jag ska tillägga. Konstiga frågor kanske, men det är det jag funderat på den sista tiden. Har ett helt liv att ösa ur. Ett helt liv? Mitt? Vem vill läsa om sånt? Kanske dags att börja sortera och låta fingrarna avgöra vad som kommer upp på skärmen? Som det här idag... skriven under ny kategori, då de gamla känns så främmande. Inte mitt på nåt sätt. Inte jag idag. Samtidigt så har jag svårt för det här med kategorier. Att sätta ett namn på saker och ting. Vet att jag skrivit om det förr, om just detta att sätta saker och ting i fack. Är det för att förenkla saker och ting för folk? Att ge dem ord på saker och ting så de kan smälta det man skrivit? eller är det ett sätt att begränsa tanken? Begränsa sinnet? Slav under kategorin? Nej, jag låter tankarna vandra fritt... jag är fri. Varför begränsa sig frivilligt av sina egna ord?

Ett tag sen som jag skrev som sagt. Men som jag skrev under rubriken "har legat på is" så känns det som om personen som startade den inte finns längre. Visst finns jag, men så mycket har hänt sen första raderna skrevs här att det känns som om jag idag är en annan person. En del som känner mig skulle hålla med mig om det också. Att jag är en annan person idag. Att jag förändrats så pass mycket att jag till och med ser annorlunda ut. Jag vet inte hur, men att se mig själv på gamla foton (om så bara för ett halvår sen) känns skumt. Kan inte direkt sätta fingret på just exakt vad det är som är annorlunda. Den jag var då finns inte längre. Saker och ting förändras som sagt. Till och med jag ser skillnaden. Jag känner skillnaden. Men det är väl så när man blir tvungen att omvärdera sitt liv så totalt att det ett tag känns som om jag höll på och förlora förståndet. Två gånger till och med. Där den ena avlöste den andre, eller de kanske gick in i varandra? Livskriser kallas det väl i folkmun. Som sagt, jag har en hel del att ösa ur, men samtidigt så skulle det kännas som om jag ältade det förgångna. Jag har gått vidare. Starkare och med större självinsikt än någonsin. Med facit i hand så vet jag att det var det jag behövde just nu. Med facit i hand ja. När man är mitt i skiten så ser man ingenting. Och skulle man se någonting så är allt nattsvart och utan slut. Att man sen vet redan då att det finns ett slut är en helt annan sak. Man ser det inte då. Kanske kommer det en dag när jag kan sätta mig ner och sätta ord på allt som egentligen rörde sig inom mig då. Båda gångerna. Nya kategorier, nya begränsningar av sinnet. Kanske det är det jag behöver? Strukturera saker och ting och tvinga dem ner i fack. Vi får se vad det blir av det här till slut. Det här är ju en ny början. Ett nytt försök. Sen får vi se vad det blir av det här.

Det enda jag vet är att jag är just där jag ska vara just nu. Ingenting mer, ingenting mindre.