självcensur
Det var själva f-n att man skulle hamna i det där igen. Att censurera sig själv genom att radera ett inlägg jag skrev igår. Jag satt med den ett par timmar. Skrev, funderade (ja, kategorin heter ju så) och kände efter. Rad efter rad om ett ämne jag vet med mig jag inte skrivit om än. Orden kom av sig själv och så kom det som ett brev på posten i morse, förmodligen redan innan jag slog upp ögonen. "Nej, bort. För privat." Så det blev gjort. Erase and delete. Inte mer med det. Egentligen. Bara ett konstaterande att jag kanske inte har allt på rätt plats inne på kontoret. Att något inte stämmer. Jag kan skriva om det mesta. Saker som man annars inte pratar högt om men när man kommer till ämnet i fråga så säger det stopp. Det där fina ämnet om kärlek.
Jag har insett att det är det som många av de inlägg som skrivs här är om just om ämnet i sig. Personer, platser och alla dessa känslor. Medan en annan bara slår det ifrån sig. Vill inte beröra ämnet alls. Eller jo, egentligen göra jag väl det sådär osynligt och har åsikter om kärleksfilmer, men att skriva om det blir för nära. Satt och tittade på raderna från igår. Läste det och begrundade. Privat. Intimt, men ändå inte rakt på sak iallafall. Det jag ville ha sagt fanns där, mellan raderna för dem som ville se. För mig kunde det inte bli tydligare. Därför valet av att ta bort. För privat, även om jag aldrig skrev orden. Och jag tryckte på knappen och tog bort det. Om det bara vore så enkelt med det som rör sig i en också, så mycket enklare livet kanske te sig, eller skulle man se till att fylla den med en massa skit för att tomrummet inte kännas så stor? Nu är ju verkligheten så enkel som sagt.
Delete and erase...