hRaven

Vart jag än går så har jag en skugga med mig. Ett osynligt spöke som jag inte ser, men som andra ställer där bredvid mig eller vart de nu än ställer den. Ett osynligt stort spöke som överskuggar precis allt jag gör, beroende på vad jag gör eller vem jag pratar med. Stor svart skugga som vägrar försvinna. Att jag sen inte ser den, eller anser mig ha den med mig är helt orelevant. Det som mest störande är att andra ser den. Att jag sen vet att andra ser den är en annan sak. Jag går inte runt och släpar på den. Det gör andra åt mig. Beroende på vem man pratar med som sagt. Sen finns det just de där som ger spöket större makt än jag skulle vilja. Det kanske ska sägas att det är inte så med alla, men så finns de dem som envist håller sig fast vid spöket. Och skulle spöket eller skuggan vara på väg att försvinna finns det de som placerar den där igen genom att prata om den. Om och om igen. Nämner det vid namn. Pratar om det. Och hänvisar till det hela tiden. Osammanhängande, svamlande som ett försök att mana fram spöket när den är på väg att försvinna.

Kanske är det ett sätt att skydda sig mot mig. Kanske är det ett sätt att skydda sig själva mot att se mig för vad jag är. Ett sätt att värja sig. Ett försök att frammana rationella delen hos sig själv. Ett sätt att inte se mig helt enkelt. Skuggan var ett liv. Skuggan var deras vän. För spöket fanns på riktigt. Spöket var andra delen av mig i många år. Spöket har ett namn. Jag och han. För visst, spöket är mitt ex. Skuggan som andra ger mig är mitt ex. I många år fanns han där på riktigt. I många år var vi ett. I väldigt många år var vi (om man ska hårddra det) en och samma. Våra namn hängde ihop. Det var vi. Inte han. Inte jag. Det var som om vi var en och samma. En varelse med två huvuden. Och den delen kan jag förstå. För en del fanns det inget annat än det. En del har aldrig sett nåt annat. En del har aldrig upplevt nåt annat. Och så tog det slut. Vi blev två. Vi blev jag och han. Han bytte stad och jag blev kvar. Och andra ser till att jag inte blir kvitt honom så enkelt. En del verkar ha svårt att förstå att jag är en egen individ. Någonting med egna åsikter. Egna känslor. Eget liv. Att jag är jag. Och framför allt verkar de ha svårt att förstå att jag har gått vidare.

Jag vet varför de manar fram spöket. Jag vet varför de placerar honom där. Ett sätt att själva försöka förstå? Greppa det svårgripbara? Samtidigt som jag vet att det rör sig om nåt helt annat. Jag kallar det för lojalitet. De är lojala sin vän. Samtidigt som de ser mig som en egen individ så är jag ändå hans ex. Samtidigt som jag är en vän. MEN det svåraste är att jag är ju en tjej också. Och så har vi den där onämnbara hederskodexen; man rör inte polarens ex. Hur enkelt som helst eller hur? Nu är det ju inte så enkelt i verkligheten. Tro mig, jag har frågat. Det finns de få som jag kan fråga känsliga saker rakt ut. Ett av dem är just om den där lojaliteten, om polarens ex. Om den finns. Och hur de såg mig då. Hur de ser mig nu. Och en av dem jag frågade satte nog huvudet på spiken och förklarar en hel del. Jag blev förvånad över hans svar. Förvånad och smickrad. Hans svar var tydlig. Enkel att förstå. Han menade på att under tiden som jag var tillsammans med mitt ex så fanns det de som hade fantasier om mig. Att jag var den onåbara. Någonting man kunde fantisera om, med vetskapen om att det aldrig skulle komma att hända. Den där som man kunde se men inte röra. Kanske är det så. Kanske inte. Han menade också att i och med att det nu är slut har killarna svårt att hantera det. Jag blev tillgänglig, och en del kanske har svårt att hantera det helt enkelt.

Det är här som skuggan kommer med i bilden. Att den placeras dit av andra. Inte mig. För så länge hans finns där så är jag neutraliserad. För så länge hans skugga placeras där så blir jag onåbar. Och exets spöke fortsätter att förfölja mig. Inte av mig, utav andra. Synd. Frågan är ju hur lojala de är sin vän? Hur länge kommer de att placera honom där? Hur länge kommer jag att vara mitt ex ex? Hur länge dröjer det innan de inser att han bryr sig inte? Tro mig, jag har pratat med honom (exet) om det här. Jag har förbannat hans lojala vänner. Han blev förvånad. För de fanns ju dem som sket i den när vi var tillsammans. Han undrar själv hur det kommer sig att de helt plötsligt börjat bry sig om nåt de inte gjort tidigare. Jag har inga svar på den frågan, men jag misstänker att det är som ovanstånde vän sa också; de väntar ut för att se vem jag väljer. Vem som får mig. Och som han också sa då; det blir inte lätt för den som får dig på fall. Jag är villig att tro honom. Det förklarar en hel del. Tyvärr. Jag får lära mig att leva med det. Acceptera att andra manar fram ett spöke som inte existerar. En skugga som tar bort det faktum att jag är singel. Tillgänglig. Kanske blir det för mycket att hantera? Att spöket gör mig hanterbar? Att de frammanar den rationella delen hos sig själva istället för känslor? Oavsett vad så är det väldigt frustrerande. Att bli sammankopplad med sitt ex hela tiden. Jag är jag. Varken mer eller mindre. Men det kanske är just det som de har svårt att hantera? Speciellt en... *ler*