sjuttonde augusti
God morgon på er. Ja, min morgon. För den riktiga är långt borta och dagen försvann den med. Det är som det brukar med andra ord.
Inatt hade jag nattgäster. Bror och Tvåmetersmannen fick låna sovplats medan jag satt på jobbet. Funkar ju det med. Att Bror har nyckel underlättar ju sånt där. Båda på besök från storstan och jag sparkade upp dem strax innan halv tio när jag kom hem och bjöd dem på frukost. Pratade en stund också innan jag kastade ut dem för att sen krypa till kojs. De fattade det där fult ut. Får väl ses en annan gång. När jag vistas bland de vanliga dödliga istället för den universum som tilldelats mig för tillfället. Ni vet den där med vanliga jobbtider och kunna träffa folk?
Pratade med en av de nya vikarierna i fredags om nackdelen med att arbeta med det man gör. Nackdelen är den att när man arbetar så intensivt med klientelen som jag och andra gör så vet man inte till slut hur man umgås med vanliga människor. En form av en bieffekt om ni nu skulle vilja kalla det. För har man, liksom jag, bara träffat aktiva missbrukare (i alla dess former) ett tag så blir det lätt så. Han höll med mig om det där. För den risken finns ju också. Att man glömmer bort hur det är att vara med vanliga så kallade normala människor, svenssons om ni vill kalla det för det.
Tänkte på det där efter att ha hört en tjej bakom mig berätta om en incident som hände för ett tag sen. Vi hade passerat en av dem jag arbetar med på stan och tjejen bakom berättar för sin kompis att just han hade varit väldigt aggressiv och gapat och skrikit i en fastighet som hon vistades i just den kvällen. Hur de hade ringt polisen och så vidare. Jag blev inte förvånad direkt, men det hon sa sen förvånade mig en del. Att hon aldrig hade varit så rädd som hon var den kvällen. Jag var tvungen att le. Fär just han är ganska harmlös i jämförelse med andra, trots hans utåtagerande beteende. Därefter kom den andra tanken. Den där om det är fel på mig som sitter och flinar åt sånt? Om hur andra blir rädda för just klientelen som jag arbetar med, hur är jag då funtad? Jag menar bara att det måste fan vara fel på mig som arbetar med det jag gör? Nåja, ska väl inte älta i det där idag. Annars orkar jag inte med att ta mig till jobbet snart. Men ibland undrar jag om de flesta, som klientelen kallar för svenssons, har växt och lever i skyddad verkstad?
En trist nyhet fick jag imorse i allafall. Lilla J har börjat med heroin igen. Fan. Fan. FAN! Han som hade kommit så långt. Tydligen är det värre än någonsin. Är det så är det verkligen illa. Jag vet ju hur han var innan han fick tvångsvård. Inte kul att få höra sånt. Fem år som bortblåst. Ska klargöra att Lilla J kände jag privat. Annars hade jag låtit detta vara osagt. Bara så ni vet.
Nä, mera kaffe till folket. Småstressad idag. Snoozeknappen är inte alls en bra uppfinning! Hmpf, jooo, jag vet. Det är den. Hur bra som helst vissa andra dagar, men inte idag.För många tryckningar är aldrig bra... på båda klockorna. Tröttmössan sitter på fortfarande, trots att jag nyss klev ut ur duschen. Blir säkert bra det här. Eller inte. Jag är mest glad över att det är dagen innan pension. Så alkoholintaget är minimalt just nu. Det finns inge tjack stan heller just nu. Kommer att vara lungt på jobbet inatt med med andra ord. Men man vet ju aldrig.
Inatt hade jag nattgäster. Bror och Tvåmetersmannen fick låna sovplats medan jag satt på jobbet. Funkar ju det med. Att Bror har nyckel underlättar ju sånt där. Båda på besök från storstan och jag sparkade upp dem strax innan halv tio när jag kom hem och bjöd dem på frukost. Pratade en stund också innan jag kastade ut dem för att sen krypa till kojs. De fattade det där fult ut. Får väl ses en annan gång. När jag vistas bland de vanliga dödliga istället för den universum som tilldelats mig för tillfället. Ni vet den där med vanliga jobbtider och kunna träffa folk?
Pratade med en av de nya vikarierna i fredags om nackdelen med att arbeta med det man gör. Nackdelen är den att när man arbetar så intensivt med klientelen som jag och andra gör så vet man inte till slut hur man umgås med vanliga människor. En form av en bieffekt om ni nu skulle vilja kalla det. För har man, liksom jag, bara träffat aktiva missbrukare (i alla dess former) ett tag så blir det lätt så. Han höll med mig om det där. För den risken finns ju också. Att man glömmer bort hur det är att vara med vanliga så kallade normala människor, svenssons om ni vill kalla det för det.
Tänkte på det där efter att ha hört en tjej bakom mig berätta om en incident som hände för ett tag sen. Vi hade passerat en av dem jag arbetar med på stan och tjejen bakom berättar för sin kompis att just han hade varit väldigt aggressiv och gapat och skrikit i en fastighet som hon vistades i just den kvällen. Hur de hade ringt polisen och så vidare. Jag blev inte förvånad direkt, men det hon sa sen förvånade mig en del. Att hon aldrig hade varit så rädd som hon var den kvällen. Jag var tvungen att le. Fär just han är ganska harmlös i jämförelse med andra, trots hans utåtagerande beteende. Därefter kom den andra tanken. Den där om det är fel på mig som sitter och flinar åt sånt? Om hur andra blir rädda för just klientelen som jag arbetar med, hur är jag då funtad? Jag menar bara att det måste fan vara fel på mig som arbetar med det jag gör? Nåja, ska väl inte älta i det där idag. Annars orkar jag inte med att ta mig till jobbet snart. Men ibland undrar jag om de flesta, som klientelen kallar för svenssons, har växt och lever i skyddad verkstad?
En trist nyhet fick jag imorse i allafall. Lilla J har börjat med heroin igen. Fan. Fan. FAN! Han som hade kommit så långt. Tydligen är det värre än någonsin. Är det så är det verkligen illa. Jag vet ju hur han var innan han fick tvångsvård. Inte kul att få höra sånt. Fem år som bortblåst. Ska klargöra att Lilla J kände jag privat. Annars hade jag låtit detta vara osagt. Bara så ni vet.
Nä, mera kaffe till folket. Småstressad idag. Snoozeknappen är inte alls en bra uppfinning! Hmpf, jooo, jag vet. Det är den. Hur bra som helst vissa andra dagar, men inte idag.För många tryckningar är aldrig bra... på båda klockorna. Tröttmössan sitter på fortfarande, trots att jag nyss klev ut ur duschen. Blir säkert bra det här. Eller inte. Jag är mest glad över att det är dagen innan pension. Så alkoholintaget är minimalt just nu. Det finns inge tjack stan heller just nu. Kommer att vara lungt på jobbet inatt med med andra ord. Men man vet ju aldrig.
Kommentarer
Trackback