står och trampar
Så illa kan det vara ibland.
Har varit hemma ett par dar nu. Kramade kudde första dagen efter passen i början av veckan, gick ju hur bra som helst tills jag vaknade på kvällskvisten sådär. Att vakna med känslan av att inte vilja göra någonting är aldrig kul. Att vakna med känslan av att man bara vill ha ihjäl hela världen är aldrig en bra känsla. Den gick visserligen över efter ett tag, men det gick inte att skriva om det. Gick inte alls. Försökte ju! Flera gånger. Var ju vaken hela natten. Suck.
Gårdagen gick sådär som dagen innan. Sov bort den med. Samma sak idag. Kommer att bli likadant imorgon och resten av helgen. Och jag har skrivkramp. Orden finns inom mig men de vill inte komma ut på "papper". Samma sak med det där som kallas för att vara social. Jag som brukar vara glad i social umgänge hade ingen lust att prata med nån i telefon heller. Knappt ens med Pojken. Och det är verkligen illa. Tro mig.
Tror att den här känslan beror på en sak. En enda sak som är orsaken till allt det här. Okej, nu hårddrar jag lite, men grunden finns väl där? Att veta att jag inte kommer någonstans. Att veta att jag står och trampar igen. Stampar är väl mer beskrivande än trampar. Känner mig mer som en elefant i glashus som försöker att ta sig fri men inte kan. Förstör så mycket omkring mig att jag inte vet om jag kan laga det som gått i kras. Jag vet exakt vart den här känslan kommer att leda mig om jag inte hejdar den i tid. Jag vet exakt, men vet inte ens om jag vill hejda den i tid. Det är som att se en bilolycka som man inet kan göra nåt åt. Den kommer och smällen som följer kommer att vara enorm.
Mycket uppgivenhet just nu. Orkar liksom inte. Men det är ju som det har varit. Att vilja ha ett liv men ser den bara passera förbi. Sitter i livets väntrum igen och alla andra har gått på semester.
Så illa kan det verkligen vara ibland.
Har varit hemma ett par dar nu. Kramade kudde första dagen efter passen i början av veckan, gick ju hur bra som helst tills jag vaknade på kvällskvisten sådär. Att vakna med känslan av att inte vilja göra någonting är aldrig kul. Att vakna med känslan av att man bara vill ha ihjäl hela världen är aldrig en bra känsla. Den gick visserligen över efter ett tag, men det gick inte att skriva om det. Gick inte alls. Försökte ju! Flera gånger. Var ju vaken hela natten. Suck.
Gårdagen gick sådär som dagen innan. Sov bort den med. Samma sak idag. Kommer att bli likadant imorgon och resten av helgen. Och jag har skrivkramp. Orden finns inom mig men de vill inte komma ut på "papper". Samma sak med det där som kallas för att vara social. Jag som brukar vara glad i social umgänge hade ingen lust att prata med nån i telefon heller. Knappt ens med Pojken. Och det är verkligen illa. Tro mig.
Tror att den här känslan beror på en sak. En enda sak som är orsaken till allt det här. Okej, nu hårddrar jag lite, men grunden finns väl där? Att veta att jag inte kommer någonstans. Att veta att jag står och trampar igen. Stampar är väl mer beskrivande än trampar. Känner mig mer som en elefant i glashus som försöker att ta sig fri men inte kan. Förstör så mycket omkring mig att jag inte vet om jag kan laga det som gått i kras. Jag vet exakt vart den här känslan kommer att leda mig om jag inte hejdar den i tid. Jag vet exakt, men vet inte ens om jag vill hejda den i tid. Det är som att se en bilolycka som man inet kan göra nåt åt. Den kommer och smällen som följer kommer att vara enorm.
Mycket uppgivenhet just nu. Orkar liksom inte. Men det är ju som det har varit. Att vilja ha ett liv men ser den bara passera förbi. Sitter i livets väntrum igen och alla andra har gått på semester.
Så illa kan det verkligen vara ibland.
Kommentarer
Trackback