hRaven

En del dagar är bara sånadär dar man vill lägga sig under täckena och önska att världen var en trevligare plats. Då är det bra att ha en kompis som Nick Cave och hans Bad seeds. Om inte annat så kan han ju sjunga ut ångesten åt och för mig. Jag må vara metal i själ och hjärta, men det finns alltid rum för lilla Nick. Han bor i ett hörn i min mörka själ där bara han och jag rumstrerar. Ingen annan får plats i denna lilla vrå.

Och idag umgås jag jag bara med Nick. Vi går tillbaka en bit, Nick och jag. Han smög sig in i mitt liv för snart två decennier sen och sen dess har vi haft ett problematiskt förhållande. Ett förhållande där det inte finns rum för någon annan. Bara Nick och jag liksom. Allt annat försvinner till en annan plats. 

Nick låter mig vara den jag är i denna vrå vi befinner oss i. Nick ifrågasätter inte. Nick undrar inte. Nick bryr sig inte om såna petitesser som välmående. Nick vet vad jag pratar om. Ibland är det bara Nick som förstår mig. Då är det ju bra att jag umgås med honom emellanåt.

Men jag vet att det inte är bra att umgås med Nick för mycket. Nick kan ju liksom ta över en helt. Men idag är det Nick och jag. En dag jag ägnar min fulla uppmärksamhet till Nick och mig själv.