blåsigt
Ibland fattas fantasin när man ska skriva rubrik. Vad sammanfattar dagen liksom... eller vad handlar det om denna gång typ. Så det får bli så där idag. Intetsägande men samtidigt sant. Det har blåst halvstorm utanför i två dar snart, vilket gjort att jag har inte kunnat njuta av den där markisen som kom upp i måndags. Termometern skvallrar om att det är sommar, men på balkongen sitter isbjörnarna och skrattar åt mig. Samtidigt som det är varmt och kvavt ute så blåser det halvstorm. Går liksom inte ihop det där. Men så är det i allafall. "Alla" väntar på åskan tydligen. Jag vill bara att det ska sluta blåsa.
Dagen började med kaffe på sängen, nja, nästan i allafall. Pojken hade satt på kaffet innan han väckte mig. Han vet att jag behöver mitt morgonkaffe om det ska bli en trevlig dag för allas del. Hmm, låter som om jag blir värsta bitchen utan kaffet, men humöret är inte direkt den bästa direkt på morgonen om jag inte får mitt kaffe. Så det säkra för det osäkra och ha en panna redo på morgonen så möter jag världen med ett leende. Eller inte. Beror ju liksom på. Just idag har jag väl det bättre än vad jag skulle ha haft om det hade vart en vanlig vardag i mitt liv. Men jag har valt att kapitulera under förkylningen och stannar hemma. Hemma och hemma är väl en definitionsfråga kanske, men låt oss säga att jag kommer inte att arbeta inatt.
Onsdag idag. Pojken är på jobbet och jag har lyssnat på Sommar i P1, igen. Idag var det lyssnarnas sommarvärd. En ung tjej på nitton som pratar om sin blyghet. Om att inte vill bli sedd och så vidare. Jag satt och lyssnade och funderade kring en massa saker. Mest kring egna nojor förstås. Mina egna hjärnspöken och hinder. Vad det är som gör att jag inte gör allt det där som jag skulle vilja göra. Vad det är som gör att jag inte tror på mig själv i den utsträckningen som andra verkar tro på mig? En massa sånt där som dök upp i skallen. Men också allt det där jag gjort som jag faktiskt är stolt över. Sånt där som andra önskar de vågat göra själv.
Sen kom jag tänka på Pojken som försöker förstå mig. Han har det inte lätt alla gånger kan jag ju meddela. Som nu i helgen när vi varit över hos hans föräldrar (igen) så säger han senare på kvällen att jag träffat hans föräldrar oftare än mina egna. Vilket är helt sant. Jag har till och med träffat dem oftare i år än vad jag pratat med mina egna föräldrar. För mig är detta inget problem, jag är van. Det är så det är i mitt liv. För mig är det inget nytt. Men för Pojken var detta faktum en främmande tanke. Han förstår den inte. Han försöker, men inte alltid så lätt. Idag till exempel var hans föräldrar här på förmiddagen och hälsade på. Något som jag inte ens skulle vilja att mina föräldrar gjorde, men hur förklarar jag det för Pojken? Så att han förstår vad det är jag menar. Svårt när han inte vet hur det kan vara med föräldrar som mina, och många andras. En del saker kanske är det bättre att han inte förstår, men just den delen hade varit ganska bra faktiskt. Så slapp jag förklara saker och ting så ofta. Eller snarare försöka förklara.
Onsdag idag. Jag ligger på soffan och är sommarförkyld.
Dagen började med kaffe på sängen, nja, nästan i allafall. Pojken hade satt på kaffet innan han väckte mig. Han vet att jag behöver mitt morgonkaffe om det ska bli en trevlig dag för allas del. Hmm, låter som om jag blir värsta bitchen utan kaffet, men humöret är inte direkt den bästa direkt på morgonen om jag inte får mitt kaffe. Så det säkra för det osäkra och ha en panna redo på morgonen så möter jag världen med ett leende. Eller inte. Beror ju liksom på. Just idag har jag väl det bättre än vad jag skulle ha haft om det hade vart en vanlig vardag i mitt liv. Men jag har valt att kapitulera under förkylningen och stannar hemma. Hemma och hemma är väl en definitionsfråga kanske, men låt oss säga att jag kommer inte att arbeta inatt.
Onsdag idag. Pojken är på jobbet och jag har lyssnat på Sommar i P1, igen. Idag var det lyssnarnas sommarvärd. En ung tjej på nitton som pratar om sin blyghet. Om att inte vill bli sedd och så vidare. Jag satt och lyssnade och funderade kring en massa saker. Mest kring egna nojor förstås. Mina egna hjärnspöken och hinder. Vad det är som gör att jag inte gör allt det där som jag skulle vilja göra. Vad det är som gör att jag inte tror på mig själv i den utsträckningen som andra verkar tro på mig? En massa sånt där som dök upp i skallen. Men också allt det där jag gjort som jag faktiskt är stolt över. Sånt där som andra önskar de vågat göra själv.
Sen kom jag tänka på Pojken som försöker förstå mig. Han har det inte lätt alla gånger kan jag ju meddela. Som nu i helgen när vi varit över hos hans föräldrar (igen) så säger han senare på kvällen att jag träffat hans föräldrar oftare än mina egna. Vilket är helt sant. Jag har till och med träffat dem oftare i år än vad jag pratat med mina egna föräldrar. För mig är detta inget problem, jag är van. Det är så det är i mitt liv. För mig är det inget nytt. Men för Pojken var detta faktum en främmande tanke. Han förstår den inte. Han försöker, men inte alltid så lätt. Idag till exempel var hans föräldrar här på förmiddagen och hälsade på. Något som jag inte ens skulle vilja att mina föräldrar gjorde, men hur förklarar jag det för Pojken? Så att han förstår vad det är jag menar. Svårt när han inte vet hur det kan vara med föräldrar som mina, och många andras. En del saker kanske är det bättre att han inte förstår, men just den delen hade varit ganska bra faktiskt. Så slapp jag förklara saker och ting så ofta. Eller snarare försöka förklara.
Onsdag idag. Jag ligger på soffan och är sommarförkyld.
Kommentarer
Trackback