hRaven

Så var det med det helt enkelt. Jag är sjuk. På riktigt. Bokstavligt. Inte bara i huvet. Halsen kliar och jag försöker få bort kliandet genom att hosta. Men inte blir det bättre för det. En och en annan nysattack har det ju hunnit bli den här dagen. Finns inget annat att göra än att kapitulera och vifta med vita flaggan. Det enda jag kan hoppas på nu är att det inte går ner i lungorna. Och att febern håller sig långt borta från mig. Febern betyder enbart en enda grej och det vill jag inte ha. Jag hoppas bara på en vanlig förkylning. En såndär som gör en liten och ynklig. Helst hade jag ju velat vara utan skiten, men ska det vara så får det väl vara det. Jag fattar. Jag fattar vinken helt enkelt.

Så det blir att ringa ett samtal. Jaaa, jag vet att jag skulle kunna vänta till imorgon men nu är det som det är med det där. Jag vet ju hur det ser ut på vikariefronten så jag vill inte sätta dem på pottan genom att ringa dem imorgon på morgonen. Ja, jag vet. Jag tar för mycket hänsyn till saker och ting. Inte nyttigt alls. Jag vet det, okej? Räcker väl så?

Sen blir det att lägga sig på soffan och börja med King Liseys berättelse. Den där som följde med mig hem förra veckan. Smygstartade på den redan igår och den lovar gott. Ser fram emot de 540 sidor som han knåpat ihop för den här gången. Läste ut Koontz igår, och nej, inte den som följde med mig hem förra veckan utan en annan som jag påbörjade för ett tag sen. Fattar inte varför han har blivit så seg att läsa på sistone? Eller snarare hans nyare alster ska jag väl medge. För de gamla håller klass än. Det händer ju att jag hittar en och en annan bland de gamla titlarna som jag faktiskt inte har läst och dem slukar jag på nån timme. Jaja, går väl över det där med trögheten att läsa hans nya, hoppas jag.

Nä, det där samtalet ringer ju inte av sig självt. Dags att ta tjuren vid hornen och sen ta mig till en annan värld.